Vår höst november 3, 2009

Hej

Så kom den tillbaka igen. Med mörker och färger som slåss om vår uppmärksamhet. Eller kanske våruppmärksamhet. För nog önskar hösten bli vår? Ingen vid sina sinnens fulla bruk vill väl vara höst när den vet att det finns vår? Enda förklaringen till att hösten finns kvar måste vara att den inte känner till någonting annat. För den finns bara gryende mörker och sömniga spårvagnsresor.

Sen finns höstmänniskorna. Som i likhet med sin vän – årstiden – inte ser vid sidan om sig själv och sitt beteende. Inte över och inte under. Höstmänniskans komfortzon ryms så långt näsan räcker. Och tur är kanske det. Tänk om höstmänniskan nådde ut. Så att alla påverkades. Ett virus, som utan att tveka, sprider ut sig och fyller den finaste människa med självfokus och fulskratt. Nej, fy. Hellre tänker jag på vårmänniskan. Den fungerar ju helt tvärtom.

Våren känner till att den kommer att blomma ut i sommar och önskar att alla skall känna till det. Inte för att skryta. Nej, våren vill inkludera dagen lång.

Och vårmänniskan går i samma funderingar. Visst skall alla med ut i solen. Vi skall le och kramas. Och den som inte önskar följa med behöver inte det. Men en kram skall den ha. Kramen kommer ingen undan. Så tänker vårmänniskan.

Men samtidigt kan det inte vara lätt för höstmänniskan. Eventuellt har den inte valt sin identitet och har förtvivlat svårt att komma ur sitt kall. Helt ofrivilligt. Och människor som ofrivilligas måste rås om. Hur det nu skall gå till. Men försöka går ju alltid. Om alla gör sitt alldeles egna försök att locka med en höstmänniska ut i solen, så har ett steg tagits. Ett steg mot dans och fågelsång. Inte så illa.

Men glöm inte. Vi är alla höst- och vårare. I stunder, långa och korta,  är vi så höst att vi knappt ser solen för alla stjärnor. Då behöver vi kärlek mest hela tiden. Så för att vara på den säkra sidan kan vi lika gärna behandla alla som vårtörstande vitsippor. Som är i full färd med att knoppas. Var försiktiga med varandra. Låt varandra växa i vårtakt. Och vad du än gör, plocka inte vitsipporna. Dom är oändligt mycket vackrare i sin naturliga miljö än i ett snapsglas hemma hos mormor. Fast det är klart, du gör som du vill.

Och när du möter en vårmänniska, som är på grön kvist, tycker jag nog att du kan norpa lite fint av den. Det kan den allt kosta på sig. För det skulle ju du göra.

Sköt om dig nu, min vän.

Hej då

Värdelösa svar oktober 9, 2009

Hej

Det finns en kulle, inte långt från där vi bor. Det tar kanske två minuter att gå dit. På vägen dit passerar du björnbär, blåbär och ljung. Säkert annat också, men det känner jag inte namnet på. Jo, gräs. Det vet jag vad det heter. Gräs.

Väl uppe på kullen syns jättemycket. Fotbollsplaner, tåg och Älvsborgsbroar. En Älvsborgsbro. Men i alla fall. Av någon anledning känns det fritt och rent att stå där. Friare och renare än om jag skulle se alla saker var för sig. Jag tycker nog att det är märkligt, men kan allt ha överseende med det om känslan får lov att bestå.

Så vad kan det bero på? Kanske kittligheten att vara ovan marken. Som att flyga, som. Kanske glädjespritter våra ögon till när dom får så många saker samtidigt. Eftersom dom inte ser mer än kanske fyra saker samtidigt annars.

Egentligen är jag inte så noga med att få veta varför. Det är skönt att inte bry sig om varför. Varför kan vara trist att lära känna. Hellre då dagdrömma om varför. Tänka att varföret är det eller det andra. Helst det andra. Och det gäller inte bara den sköna och mystiska utsiktskänslan. Alla varför kan dra åt fanders.

Svar kan vara lättande ibland. Men icke-svaren är ju många möjliga svar. Svaren är definitiva medan icke-svaren gör dig allert på möjligheter. Vad väljer du?

Hemskt länge har jag tyckt att svarhittande är en viktig sak att ägna sig åt. Det var innan jag hörde min bror Daniel sjunga om att Happy people never fantasize. Jag tror nog att Daniel menar att lyckliga människor är glättiga och enkelspåriga. Dom käckar sig dagarna i ända och bryr sig inte om mycket annat än sig själva. Medan olyckliga människor är olyckliga eftersom dom vänder och vrider på saker. Dom fantiserar om hur saker är. Men framför allt hur dom skulle kunna vara.

Nu tror jag nog inte att motsatsen gäller. Att dom som fantiserar är olyckliga. Kanske till och med tvärtom. Vill sätta en slant på att om du letar efter icke-svar så får du en massa uppfattningar på köpet. All inclusive. Och har du uppfattningar kan du förstå andra människor. Eller så försöker du förstå dom i alla fall. Du tänker att det dom är kanske är ok ändå. Oj, så härligt det skulle vara.

Hur som helst vill Edvin gärna gå upp på den där kullen stup i kvarten. Visserligen inte för att titta på utsikten. Det finns nästan alltid vattenpölar däruppe. Perfekta att plaska i. Jag hejar på och tänker att det också är fint. Men helst vill jag att han skall le åt Älvsborgsbron. Kanske vinka.

Hoppas du har det fint och att det fortsätter så tills tiden tar slut.

Hej då

Vackert som en hel vecka oktober 2, 2009

Hej

Det finns så mycket vackert som aldrig syns. Eller ja, det syns, om du tittar åt rätt håll. Det är inte så lätt som det låter. Men så länge du flackar med blicken kan du inte se fel.

Vissa väljer att titta åt det fula hållet. Jag har svårt att förhålla mig till dom. Därför måste jag fråga och fråga. Vad är dom ser som inte jag ser? Skit i det. Jag får fråga mig på fritiden. Vid sidan om. Dom tar upp värdefull tid. Jag vill skriva om dig istället.

Du som gått av tåget, men ändå tittade på det. Två stycken, en pojke och en flicka, var för sena. Tåget skulle till att fara, men du stirrade så beslutsamt på det, att det inväntade pojken och flickan. Så att dom hann med. Det var så vackert att jag inte vet vad. Tänk vilken tur att jag tittade åt ditt håll. Sen gick du åt ditt igen. Vad det nu är. Fint är det säkert.

När jag cyklade hem såg jag två flickor som sprang uppför berget. Gömde sig bakom träd. Dom trodde att jag inte sett dom och skrek Hallå! med så djup röst dom kunde förmå sig till. Det lät som två flickor som skrek Hallå! med en så djup röst dom kunde. Jag gick inte på det. Jag skrek Hallå! tillbaka med en röst som lät som… min, antar jag. Då tittade en av flickorna fram från sitt gömställe och sa Såg du oss? så ja sa Ja. Eftersom jag gjorde det. Och fortsatte Jag såg när ni sprang upp på berget. Flickorna fnittrade ostoppbart och skrek  Åhh, neeeej.

Flickorna hade pratats vid och tänkt att det vore hemskt kul att skoja med dom som gick förbi. Genom att skrika Hallå! Och det är så vackert att jag vill snurra omkring planlöst när jag tänker på det.  Men eftersom jag är 34 år så tycker dom som fultittar att jag är dum. Och jag vill inte vara dum. Av exakt den anledningen kommer flickorna sluta upp med sina påhitt. Det är uppåt väggarna. Och satans onödigt. Vore det inte för fultittarna skulle vi fnittra oss genom dagarna. Och nätterna. Kanske framför allt nätterna. Kan du föreställa dig hur härligt vi skulle ha det?

På tv visades Broder Daniel forever, en dokumentär om bandets sista föreställning. Broder Daniel är dom två fnittrande flickorna. Men eftersom dom aldrig tilläts fnittra började dom spela musik istället. Plockade ner stjärnor och satte dom på kinden. 

Broder Daniel sjöng inte med munnen utan med hjärtat. Trots att en hel radda, enormt kompetenta, läkare studerat fallet har ingen kunnat förklara fenomenet. Hur ljud faktiskt kom direkt från hjärtat. Högra förmaket. Och så vackert ljud sen. Hur som helst. Broder Daniels hjärta har slutat sjunga, men inte slå.

Jag är ledsen att jag måste vara sentimental, men om det är vad som krävs för att du skall titta åt Broder Daniels håll, så är det värt det. Kisa först försiktigt, så att du inte ramlar omkull. Vänd bort blicken ett ögonblick. Titta sen mer intensivt. Känn hur det värmer. Fnittra sen resten av livet.

Hej då

Jag vet inte vem jag är, men jag tror att jag är jag september 21, 2009

Hej

Nu för tiden syns inte klockan på utsidan av skolan. Det är för mycket löv i vägen, helt enkelt. Inte mig emot. Men i och med att träden (och löven) beter sig sådärnt vet jag inte vad klockan är när jag kommer till jobbet. Förmodligen är den tjugo i åtta. Det är den alltid. Varför skulle den vara något annat? I morse vaknade jag ju samma tid som alltid. Läste lika länge (lite) i tidningen som alltid. Gick hemifrån, tog samma tåg som alltid. Promenerade i exakt samma tempo från tåget till skolan som alltid. Tittade efter bävern i Säveån när jag gick över bron. Jag såg den inte. Inte den här gången heller. På två år har jag bara sett den två gånger. Och det kanske är för det bästa. Jag tror inte att det skulle spritta i hjärtat lika mycket om jag såg den var dag. Eller så är det bara ett försök till tröst. Skit i det. Det var inte det jag ville åt.

Det är hemskt lätt att äta smågodis. Särskilt samma smågodis. Samma som jag alltid valt: amerikanska linser, smutronsvampar och fazerchoklad. Jättegott varje gång. Men tänk så genant det kommer vara när jag snart skall dö och funderar över vilket godis jag ätit. Hur skall jag kunna se mig själv i spegeln om jag bara prövat tre olika smågodissmaker i mitt liv?

Jag menar inte att mitt liv behöver vändas upp-och-ned stup i kvarten. Och jag är inte det minsta missnöjd med vad som hänt så här långt. Men visst vore det fint att kunna se tillbaka på sitt liv och fnissa okontrollerat?

Eller så kanske jag inte är gjord för kullebyttor och ståhej. Kanske är jag ihopskruvad i syftet att få dagarna att gå. Men då förstår jag inte varför jag är så upprörd. Borde inte min känsla gå hand i hand med det jag gör? Om min kropp nu skall göra samma saker var dag, borde jag då inte vara ganska nöjd? Och inte upprörd, som jag är nu.

Kan det vara så att jag inte är överens? Och i så fall, hur skall jag komma bli vän med mig själv? Kanske är det dags att jag går skilda vägar. Eller åtminstone borde jag ta en paus.

Tänker att vi hittat ett nytt yrke här. Själ- och kroppssamordnare. Du bokar tid. Går dit. Det ligger i utkanten av stan. Säger Hej och så är det igång. Själ- och kroppssamordnaren frågar frågor och du svarar. Så gott du kan. Du förväntas inte kunna svara helt sanningsenligt. Du är ju där för att du inte vet. Vad tycker du om att åka hiss? frågar SOK. Det är rätt kul svarar du. Och så håller det på. Frågor och svar i tur och ordning. Mötet börjar närma sig sitt slut när SOK säger att Det är bäst att vi ses igen. Hur passar nästa vecka för dig? Du tittar i din kalender och ser att det är helt i sin ordning. Så ni ses nästa vecka. Och nästa. Och nästa. Sen vet SOK hur det ligger till. Du får reda på vem du är och hur du skall vara för att det skall passa din kropp så bra som möjligt.

Naturligtvis är det svårt för SOK att pricka 100% rätt. Men det har den aldrig påstått heller. Men den är bra nära. Visst är det härligt? Nu kan du gå vidare i livet. Hand i hand med dig själv. Lycka till nu!

Hej då

Finskratt åt folket september 15, 2009

Hej

Så då är det dags igen. Solen tar tag i glädjen och lyfter upp den. Högt upp bland molnen. Innerst inne minns du tyngdkraften och inser att du, med stor sannolikhet, kommer att dras ner till jorden igen. Men inte än. Som det är nu rör din kropp bara luft. Och det är just den känslan som får dig att vilja ha mer av livet.

Just som du når marken med din längsta tå sätter jakten igång igen. Du vänder på varenda sten för att hitta glädjen igen. Var är den? frågar du. Högt och tydligt. Så att bara du hör.

Om du fick välja jobb, skulle valt att ta anställning på Skratteverket. Och om du skulle välja fritt bland alla hobbysar, skulle du välja kiknaskratteri. Det visar en undersökning som DN aldrig publicerade förra veckan. Främst eftersom dom aldrig fick se den. Och det för att undersökningen aldrig genomfördes. Men ändå. Du vill ju skratta. Som bara den. Eller åtminstone le ordentligt. Så att du kommer upp till molnen igen. Där möts vi. Skrattas och gör volter. Äter mjukglass med karamellströssel.

Men alla har inte tillgång till skrattet. Av olika skäl. Det finns dom som inte ens orkar tänka på att leta efter stenar bakom vilka eventuella skratt finnes. Det är så hemskt tråkigt. För det finns ju inget tråkigare än att vara ensam bland molnen. Jo kanske, men skit i det. En annan nyligen icke genomförd undersökning visar att delad glädje alltid är sjudubbel glädje. Helt stick i stäv med den tidigare gängse uppfattningen om att delad glädje är dubbel glädje.

I skenet av ovan nyfunna information  har jag svårt att se någon anledning till att inte hjälpa andra att vända på stenar. Satans stora stenar. Med skratt så rungande att solen snurrar åt andra hållet för ett ögonblick. Motsols. För visst  smäller otippade skratt högre än tippade.

Vad säger du, skall vi ta och skratta ihop imorgon, du och jag? Och alla andra. Hela röset. Jädrar, så kul det skulle vara.

Jag hade lovat mig själv att inte skriva det som följer. Men jag kan inte låta bli. Mitt själv säger nej. Och jag vill inte svika mig själv.

Som bekant finns där dom som har tillgång till skrattet, men som hellre lägger sin själ på att dumma sig. På att skratta åt andra. Dom kan gräva ner sig i ett hål av sand. Gräva och gräva. Tills dom når en stor hög med bortglömt snor. Och väl där är det för sent. Dom försöker ta sig ifrån snoret. Utan någon som helst framgång. Tyvärr. Eller tyvärr och tyvärr. Dom förtjänar snor. Självklart skall dom inte sitta där i all evighet. Efter en trekvart gräver vi upp dom. Och fulskrattar gott åt hur dumma dom ser ut. Sen får dom vara med oss och finskratta. Under förutsättning att lovar att aldrig skratta åt andra igen. Där fick dom sig en läxa dom sent (aldrig?) skall glömma.

Ha det så fint, min vän!

Hej då

Du är du, som tur är. september 2, 2009

Hej

Inte vet jag. Om du säger att det är vackert, så är det kanske det. Om du säger att det luktar hav, så gör det väl det. För dig. Kanske känner jag något annat. Kanske har vi fel båda två. Det är ju det som är så härligt.

Jag dansade igen. Häromkvällen fick jag blundat och låtit musiken avgöra hur jag skulle röra mig. Ena benet upp, åt sidan. Sätt ner foten. Knäpp samtidigt med fingrarna i baktakt. Sådär höll det på. Timma ut och timma in. Tills dom sa åt mig att gå hem.

Det är så skönt när jag är överens om vad jag tycker. Det är långt ifrån alltid som det sker. Det kan vara så illa att det bara är i dansen som jag vet vad jag tycker. Men hur det än är. Det är jag som upplever det jag upplever. Och du har ditt. Och så måste det kanske vara. Om det hindrar dig att förklara för mig hur jag bör uppleva.

Jag vill inte vara elak. Men det är ju så. Vi kan inte vara med om samma sak. Det fina är att vi kan prata om det efteråt. Och göra det än vackrare.

Hej då

Jodå juni 10, 2009

Antingen är det svart eller vitt. Det skulle kunna vara grått, men eftersom det inte finns med går det inte att välja. Svart. Eller. Vitt. Hemska grått.

Möten behandlas efter det. Ställ en fråga, så får du ett svar. Rätt svar. Och om du inte ställer någon fråga får du reda på svaret ändå. Rätt svar. Såklart.

Det finns värre saker än grått, i och för sig. Blått och gult. För att inte tala om grönt. När leende kompromissande grönt kommer i vägen finns det ingen hejd på krocken. Det smäller och slår. Se upp!

Kör vidare på svart och vitt. Har det fungerat såhär långt finns det ingen anledning att ändra på det. För visst har det fungerat. Du har då inte hört några protester. Du har inte hört någonting. Bara vågorna som gungar. Fram och tillbaka, med samma tydliga budskap. Svaaart. Viiitt.

St Gallen-Paris juni 9, 2009

Tycker du att det är fånigt att jag känner så här? Kommer du tänka på något helt annat när vi skiljs åt? Och inte på allt vi gjort och haft.

Jag känner mig enormt osäker på det mesta just nu. Men det är väl tanken med att människan har avgränsade kroppar. Annars skulle det bli en faslig massa känslor på samma gång.

Men ok, så du far din väg. Det kanske kan räcka så. Det är ju så många som färdas stup i kvarten, varför skulle detta vara annorlunda? Det är väl inget att lägga någon större vikt vid? Tåg, buss, bil (racer-, last-, bud- osv), cykel, flygplan. Folk gör ju inget annat än reser. Men så mycket som det åks härs och tvärs vore det kanske konstigt om du stannade kvar. Du skulle vara den enda som var still. Här hos mig.

Vilken tur att du åker. Jag vill att du skall vara som alla andra just nu. Ingen speciell.

Minns hur jag var nära att tänka sådär. Nu tänker jag på allt annat. Vadå, tänker du på allt vi gjort och haft? Så fånig du är.

Det skule ju va dans, dans, dans juni 7, 2009

Det spritter i benen. Som vi längtar. Äntligen. Du nästan lyfter. Det gör jag också. Vi ses däruppe. Där kan vi jämföra våra  bubblor. ”Jaså, du känner så.”

Får vi flyta så här? Utan att känna skuld? Har vi inget ansvar?

Vi struntar i svaren. Hör inte ens frågorna. Tittar bara ner. Det kittlas så pass att allt annat smälter ihop till en hög av ingenting.

”Ser du molnet? Det ser ut som en dans!” Som dansar med ett annat moln.

Luften är här. Villig att ge tills dom fina färgerna tar vid. Smaka, det är sött och rart. Ha det så för alltid. Gå aldrig och lägg dig. Det är ljust länge till.

Är du dum i huvudet? april 6, 2009

Hej

Innerst inne vet du att det är så. Tyvärr. Det händer att du tvekar, men så tänker du till ordentligt. Och då smyger den fram. Sanningen du inte vill kännas vid.

Du säger saker som andra blir ledsna av att höra. Du beter dig emellanåt på ett sätt som retar gallfeber på de som möter dig.

Kanske reagerar du med en axelryckning. Du menar på att det är samma för alla och ingenting att reta upp sig på. Visst. Det bekommer dig inte, säger du. Sure balla bacon, säger jag. Olyckligtvis finns det inget som du kämpar mer med än just detta. Att alla gör det tröstar för fem öre. Men femöringen försvann på 80-talet och stöttar sämre än … något som inte stöttar särskilt bra.

Det går heller inte att hålla på allt du tänker. Det är inte så du klarar dig undan problemet. Orden måste ut. Om dom inte får utrymme är chansen stor att du exploderar. Och då menar jag det inte som en liknelse. Du sprängs faktiskt i tusen bitar. En forskargrupp i Californien testade på 70-talet hur människan reagerar på att inte få utlopp för sina tankar. 24 försökskaniner (fast människor) stängdes in i varsin bur varpå samtliga tvingades se på upprörande filmklipp. Av de 24 deltagarna exploderade 7 stycken. I en parallell testgrupp som inte utsattes för känslomässig påfrestning överlevde samtliga. En fick visserligen feber och yrsel, men det visade sig vara halsfluss och bortom försökets ansvar.

Jag skriver inte om dina bristande sympatier från andra för att vara elak. Det är ju bara ibland som du inte är omtyckt. Då och då. Det finns ingen som är omtyckt dygnet runt. Och om någon är det (men det är det inte) så är personen enormt ointressant. För den personen (som alltså inte finns) använder sig enbart av orden hej och tack. Så fort orden ja eller nej yppas, är det någon som irriteras. På studs.

Det du behöver fråga dig själv, när du är nedstämd över hur missförstådd du är, är om du vill vara Madeira eller Argentina. På Madeira är det exakt 23 grader året om. Natt som dag. I Argentina skiljer det sig klimatet något alldeles oerhört mellan olika delarav landet. Dessutom har Argentina vid två tillfällen vunnit fotbolls-VM för herrar. Madeira har inte mäktat med en enda seger. Man har inte ens tagit sig till slutspel, hör och häpna. Till Madeiras försvar bör nämnas att det inte är ett land och är därmed ej tillåtna att deltaga. Grundproblematiken delas med exempelvis Öland, Gotland och Visingsö.

Så vem äger problemet? Jo, den som inte förstår sig på dig, förstås. Den som gnyr över hur fånig du är utan att ta reda på om du faktiskt är fånig eller om den missförstått dig.

Om du nu hamnar i samma situation som idioten här ovan (inte Gud-ovan, utan text-ovan) så gäller det att vara på tårna. Tyck bara inte att personen som sagt något märkligt är dum i huvudet. Fråga i stället. Vad menar du? är ett jättebra exempel på fråga som kan ställa saker och ting tillrätta. Eventuellt bekräftar svaret att personen i fråga är en galenpanna. Men det fastställde vi ju redan för flera rader sedan.

Verkar det snurrigt? Jo, men det är inte lätt att vara människa. Och det sammanfattar ju det jag ville ha sagt i en mening. Fan,  jag borde ha skrivit det och bara det. Ville bara inte missförstås.

Ha det nu så  fint i påsk. Och sen också för den delen.

Hej då