Fint är fint det maj 29, 2008

Hej

Oj oj oj, så mycket fint det finns. Fina människor, fina saker. Fint överallt. Jag vet inte hur du fungerar, men jag borde då bli bättre på att lägga vikt på det fina och låta det fula vara i fred. Vad skall jag med fult till? Vissa menar att vi behöver det fula för att uppskatta det fina. Snicksnack säger jag. Det fina är fint. Det hör du på ordet. Fint.

Sen kan det vara svårt att urskilja det fina. Men det finns alltid där. Det är inte så framfusigt som det fula. Det fula kan vara rätt påfrestande i sin framtoning. Som en telemarketare. Jag vet, dom gör bara sitt jobb. Dom är ändå irriterande. Hur som helst. Jag kan tycka att det är rätt sympatiskt av det fina att vilja bli upptäckt. Om jag springer på det fina, utan att ha sökt det, uppskattar jag det än mer.

För dig som aldrig sett en amerikansk film kan jag avslöja att det gemensamma temat för dessa är just överraskningen som det fina för med sig. En pojke (Joe) och en flicka (Lucy) är kompisar. Joe är rätt stilig och käck. Vänlig. Och hysteriskt förälskad i den mest populära flickan på skolan, Caroline. Han trånar och trånar. Men hon har bara ögon för Rick, fotbollsspelaren du vet. Lucy, i sin tur, är enormt vacker. Men eftersom hon har glasögon så är hon så töntig som möjligt är. Vidare är Lucy hemligt förälskad i Joe. Men Joe förstår ingenting. Dumma dumma Joe. Lucy avslöjar inte sina känslor, utan går bara omkring och ställer upp för Joe. I vått och torrt. Så en dag är fotbolls-Rick extra dum mot Caroline. Caroline tröttnar på Ricks otrevliga stil och vänder sig till Joe som ju, helt tvärtemot Rick, är käck och vänlig. Joe blir uppspelt uppåt väggarna. Ser inte klart. Lucy däremot, tappar gnistan helt. Ingenting spelar någon roll längre. Det kan kvitta. Joe och Caroline är lyckliga ett tag, men så uppdagas att Caroline bara utnyttjat Joe för att få tillbaka kokos-Rick. Det lyckas. Bytt är bytt och Joe… ja Joe vet inte vad som är upp och ner längre. Så han söker upp sin trofasta vän, Lucy. Hon som alltid hjälper honom att hitta balansen när marken svajar. Och som den svajar. Snart får han fatt på na, men Lucy är är inte som vanligt. Hon känner sig smutsig och sviken. Förstår du inte att jag älskar dig?!? Är du blind, människa? får Lucy harklat fram mellan tårafloderna. Men, hur kunde jag vara så dum? svarar Joe. Det fina finns ju rakt framför ögonen på mig. Sen slutar filmen.

Det gäller alltså att vara noggrann. Annars missar du kanske hela poängen. Nedan följer några fina saker som du bör leta efter.

1. Fågelsång. Vad sjunger dom? Ja, det får du lov att bestämma helt själv. Det kan bli hur fint som helst.

2. Barn som stojar och står i. Här finns det inga baktankar. Här leks det bara. Opp och ner, ner och opp, tuppen gal i granens topp.

3. Träd som letar efter solen. Dom böjer sig och önskar. Och solen finns där. Världens mest trofasta vän. Bättre än tomten. För ibland har han bara med sig dumheter.

4. Skratt. Glädje som kroppen vill dela med sig av. Ta skrattet och gör det till ditt. Det finns väl ingen anledning till att låta ett skratt gå till spillo. Låt det klinga ut i dig. Så om någon skrattar bredvid dig, i ett annat sällskap, roffa åt dig och bli bonusglad.

5. Snällhet. Vissa menar på att det är dumt att vara snäll. Stackars vissa. Om du ser någon som är snäll, smyg dig då nära och stanna där tills du blir ombedd att gå. Förhoppningsvis blir det inte så. Den snälle är ju snäll och önskar inget hellre än ditt sällskap.

6. Bollar. Dom studsar och far runt. Oavsett hur dom landar vill dom bara studsa vidare. Bollen ser likadan ut hur jag än vrider och vänder på den. Vi borde lära oss av bollen.

Det finns skitmånga fler saker som är fina och värda att letas efter. Men avslöjar jag dom blir det ju ingen överraskning när du väl springer på dom. God jakt och ha det fint.

Hej då

På egen risk maj 28, 2008

Hej

Det är någon som skojar med oss. Vi har inte en aning, men vi är utsatta för lurendrejeri. Vi vankar omkring här, av och an, utan att se vad som händer. Kanske har du anat något, en ilning, men du har inte kunnat sätta ord på det. Förrän nu. Jag inser att det låter dramatiskt, men det är inget mot vad som döljer sig bakom vetskapens krön. Håll i hatten. Nu åker vi.

När du var liten sa dina föräldrar hur du skulle bete dig. Du fick en spelplan. Naturligtvis följde du den, du visste ju inget annat. Sen blev du tonåring och började tänka själv. Ta egna beslut. Du åkte till Cypern och drack precis så många piggelin-shots du ville. Det var så mäktigt. Sen åkte du till Thailand. Ville finna dig själv. Du trodde att du inte var du utan någon annan. En sval och världsvan rocker som varit nere med skiten. Surf´s up, dude. Kom hem med ett halsband köpt på Koh san road. Så mäktigt. Nu så. Nu var du så gott som vuxen. Visste allt.

Också händer något konstigt. Du börjar arbeta. Slutar få nya vänner. Syr upp byxbenen hellre än att vika upp dom. Fy för fan. Ingen har sagt åt dig vad du skall göra. Det här har du beslutat själv. Visst. Det är här lurandet kommer in i bilden. Läs nu vidare på egen risk. Kom inte springandes till mig med gråten stockandes i halsen för att du inte kan sova längre. Påståendes att det är mitt fel.

Det finns något som säger åt dig vad du skall göra. Allt. Alla beslut du någonsin tar, tar du inte. Dom läggs i dig som buljongtärningar i kokande vatten. Löses upp och blir, på studs, en del av dig. Vips, så tror du dig ha tagit ett självständigt beslut. Det där något som skapar din person är ingen annan än Gud Fader själv. Tillsammans med sin son Jesus och Den Heliga Ande har dom ständiga familjeråd om vad som skall hända (kul, när jag skrev hända alldeles nyss glömde jag n:et). Nedan följer exempel på tillfällen som Treenigheten kokat ihop.

1. Din födelse. Trots att det fanns ett tusen miljoner (en miljard) spermier på startlinjen, blev det just den spermie med ditt namn på som drog längsta strået. Du blev till. Flax? Nä du, tvärtom.

2. Du får fina vänner. Så fort du börjar lekis flockas dom kring dig. Härliga barn. Med rent mjöl i påsen. Vill dig allt väl. Tror du verkligen att dom bara dök upp där? Nej nej. Dessa barn kom till jorden för att glädja dig.

3. Den du är så sjukligt betuttad i har bara ögon för dig. En vacker dag står hon där, utanför din dörr. Hon är 13 år, precis som du. Med sig har hon 5 kg Toblerone, stjärnvinst från Liseberg. Hon vill att ni skall dela den. Den och er ungdom. Gud, så härligt.

4. Du får jobbet. Min skapare, att det är möjligt. Trots att det finns mer kompetens bland dina medsökande vill man anställa dig. Du gjorde det bästa intrycket. Såklart.

5. Du bildar familj. Det visar sig att den 13-åriga flickan utanför din dörr är en hel ocean. Ni får inte nog av varandra. Ni växer upp och ihop. På riktigt. Ni blir siamesiska tvillingar. Trots det föder ni tre mirakelbarn. Läkarana har aldrig hört talas om något liknande. Ingen annan heller förresten. Jo, Gud + dom andra förstås.

6. Lilla familjen vinner stort. 100 miljoners miljoner. Hur mycket som helst. Ni tar med släkt och vänner till Peru. Där lever ni lyckliga sju helvetes länge. Nytt rekord-länge. Sen dör ni, du och din siamesiska hustru. Omfamnandes. Inte helt oväntat.

Så. Nu vet du. Visst är det otäckt mycket som stämmer överens med ditt liv? Gud + vänner, vilket gäng!

Hej då

 

 

Snygg-Rolf maj 26, 2008

Hej

Rolf är arg. Han är arg på det som är stort och snabbt. Jag kan allt förstå honom. Vi har alla en Rolf i oss. Men dom flesta har förmågan att se vad som hamnar utanför logiken. Rolf är inte riktigt där än.

Ok, jag skall vara tydligare. Rolf är lat och egocentrisk. Så, nu sa jag det. Nu är det ute ur munnen. Bytt är bytt. Han är jobbig och svår att komma åt. Han är påläst och kan svinmånga svinsvåra ord. Du kan försöka vinna över honom. Du kommer att misslyckas. Rolf är en grävling som inte släpper taget förrän det knakar från benet ditt. Till slut har du så ont att du hasa dig därifrån. Fort fort, innan Rolf Grävling kommer ifatt dig.

Här följer några saker som beskriver Rolf:

1. Rolf tror på solidaritet. Vill att vi skall hjälpa varandra hela tiden. Så länge det gagnar honom.

2. Han bor i Cuba, Venezuela och Ryssland. Och Majorna. Flyger dyra flygplan mellan sina fyra hem. Bono som.

3. Rolf vill att mycket skall vara gratis. Så att han kan utnyttja det.

4. Rolf har ingen lust att betala för sig. Visst låter det konstigt, men i Rolfs värld är det inget att diskutera.

5. Rolf ljuger i deklarationen för att få mer pengar så att han skall kunna resa med dyrare flyg.

6. Rolf vill gärna berätta om hur politiskt korrekt han är. Fråga honom gärna. Han kan hålla på hur länge som helst. Tills öronen trillar av.

7. Rolf tycker det är viktigt att stödja kampen mot rikedomen. Därför sitter han i ett glashus och kastar stenar som gör sönder. Sprejar ord på husfasader. Stöttar dom svaga på det sättet.

8. Rolf har ett fadderbarn i tredje världen. Varje månad dras 50 kronor från Rolfs konto. Han vill dra sitt strå till stacken. Det är så vackert, så vackert./p>

9. Rolf ser hård ut. Han har varit med, du vet. Sett saker.

10. Rolf umgås med alla möjliga. I år, t ex, skall han se på Pride. Han tar med sig kikare så att han slipper gå alltför nära.

Det är svårt att inte hålla med Rolf i hans strävan efter rättvisa. Trist bara att han inte lever som han lär. Å andra sidan är han hur populär hos damerna (för han är ju heteosexuell, Rolf) som helst. Säg det inte högt, men visst är det därför som Rolf är så arg. Som en raggargrej. Tatuering, eller så.

Krama Rolf. Det är ju det han behöver. Vagga honom nära, hyssja försiktigt, säg att allting kommer bli fint. Och att han har rätt:

Du har rätt, Rolf. Men gör mig en tjänst. Tänk efter en gång till.

Snart krasar det i mina ben.

Hej då

Sen försvinner det bara maj 15, 2008

Hej

Så är den här igen, våren. Sen kommer sommaren. Av någon anledning är det inte alltid vår eller sommar. Om hösten och vintern är det t.ex. alltid höst och vinter.

Alla blir helt galna om våren. Ju mer solen lyser på oss desto tokigare blir vi. Det hela kulminerar på midsommarafton då vi dansar runt stångar och äter mat vi aldrig skulle få för oss att äta annars. Så blir det när vi tappar sans och balans. Underbart. Det konstiga är ju att vi inte beter oss så året runt. Då tar vi på oss tjocka tröjor som sticks. Så sitter vi där i åtta månader. Tills det blir ljust igen.

I vardagen händer detta om och om igen. Vi stöter på glada och fina saker stup i kvarten, men väljer bort dom eftersom… ja, vafan gör vi det för? Vad kan hända?

När jag var 16 år blev jag hungrig på märkliga tider. 23.30 ville jag koka pasta. Du kan inte koka pasta klockan 12 på kvällen menade mamma (Mammor lägger alltid på 30 minuter. Vet inte varför.). Varför inte då? undrade jag. Det gör man inte. Också var det slutdiskuterat. Vad skulle möjligtvis kunna inträffa om jag kokade pasta klockan 12 (23.30) på kvällen?

När jag var 24 år gick mina vänner på efterfester. Jag gick hem och tittade på inspelade Vänner-avsnitt tills jag somnade på soffan. Eftersom det var tryggare. Det är så tråkigt och jag ångrar mig djupt idag. Jag vill åka tillbaka till den tiden, söka upp mig och skaka om mig. Titta sorgligt på mig, skaka på huvudet och sucka besviket.

Vad är det som gör att vi väljer det vettiga alternativet? Och säg nu inte att Jag gör då det som faller mig in för då kan du dra åt helvete. Om inte jag är spontan får ingen annan vara det heller.

Jag menar inte att vi skall vara helt hämningslösa och leva precis som vi känner. Men lite måste vi väl ändå lita på att saker kommer att ordna sig även om vi tar ett par lättjabeslut emellanåt?

Alla hundvalpar är glada från det att dom vaknar tills dom går och lägger sig. Dom beter sig fullständigt irrationellt och älskar alla runtomkring. Sen blir dom äldre och slutar ramla omkring. Vissa blir t.o.m arga och enstöriga. Vad fan handlar det om? Vad är det som får hundvalparna att sluta käcka sig? Jag är övertygad om att vi männislor drabbas av samma trista åkomma. Och varför forskas det inte på vart glädjen tar vägen? Det är ju skrattfrånvaro som dödar oss. Tillsätt en utredning säger jag. Följande personer skall sitta med i utredningsgruppen:

1. Tomas Öberg från Bob Hund

2. Dave Chappelle

3. Carl-Einar Häckner

4. Kalle Sändare

5. Martina Haag

6. Mia Skäringer

7. Annika Lantz

8. Tova Mgnusson-Norling

Jag är säker på att dom skulle få fram nåt bra. Nåt som ger mig lite arbetsro.

Jag hoppas, trots att jag nyss påstod motsatsen (jag var arg och ledsen) att ni inte kompromissar med glädjen. Den måste komma först. Skratta och dansa så skall det nog lösa sig. Kramas.

Jag skall uppmana lille Edvin till att koka pasta när han vill. Koka Edvin, koka. Pappa älskar dig.

Hej då

 

Gör som du vill maj 12, 2008

Hej

Livet pågår, som bekant, dygnet runt. Det består av lite av varje: sömn, glass, kor, höjdskräck och tystnad. För att nämna några få ingredienser. Vissa av dom är lättare att hantera (t.ex. glass) än andra (tystnad). Sen finns det saker som utmärker sig. Saker som är så satans besvärliga att jag drar mig för att se åt deras håll. Men jag måste. Annars går det som det går. Och det vill jag inte.

Jag är ganska säker på att det finns människor (Kay Pollak?) som menar på att ingenting är måste. Att allt handlar om prioriteringar. Snick-snack.

Nedan följer två saker som är svårare än mycket annat.

1. Beslut. Tänk att dom måste ske hela tiden. Det finns ingenting som är så påfrestande som att ta beslut. Små beslut, stora beslut. Beslut som jag inte ens vet om att jag tar. Dom förföljer oss. Som att någon går efter med nål och petar på oss. Ända tills vi somnar, helt utmattade och prickiga. Det finns inte en opetad millimeter på vår kropp när vi slutligen somnar. Nålpetandet den största orsaken till att vi dör. Visst, dom säger inget till oss om detta på sjukhuset. Istället hittar dom på en latinsk term som egentligen inte finns. Vad innebär det? frågar vi. Hjärtat orkade inte mer. svarar doktorn.

I och för sig kan jag förstå att ingen spottar ut sanningen. Hur skulle det se ut om vi visste att det är besluten som tar död på oss? Kaos. Vi skulle snurra till det. Ingen skulle våga fatta ett enda beslut. Vi måste fatta ett beslut om det här med besluten. Hur skall vi göra? Knäpptyst. Vi ser oss omkring i förhoppningen att se något som kan hjälpa oss undan knipan. Ingenting. Så vi bara står där. Tills vi dör 2500 år gamla. Det är därför kor bara står och står. Dom har förstått. Visst blir dom galna av lycka när dom släpps ut efter vintern. Men det är längtan efter maskrosorna som drar. Den är starkare än oron för nålar. Så fort maskrosorna dör förstelnar korna.

Det finns bara ett sätt att slippa undan. Och det är att ta beslut. Bara så där. Skit i vad konsekvensen blir. Du lever längre och lyckligare om du bestämmer dig på studs. Det finns undersökningar som bekräftar detta. Du kommer aldrig få ta del av dessa. Såklart.

2. Reaktioner. Vi förväntas reagera korrekt hela tiden. Fy satan för hela tiden. Hela tiden borde slängas. Det är inte reaktionerna i sig som är jobbiga att hantera, det är att dom förväntas ske hela tiden som får oss att gå mitt itu. Det ostoppbara reagerandet tar varje år 70 000 svenskars liv. All energi läggs på att reagera och till slut dör vi. Visst, dom säger inget till oss om detta på sjukhuset. Istället hittar dom på en latinsk term som egentligen inte finns. Vad innebär det? frågar vi. Hjärtat orkade inte mer. svarar doktorn.  

Vi skall reagera på allt. Jag vägrar. Jag vill heller inte att någon kommenterar min icke-reaktion. Varför blir du inte arg? Det som hänt är ju fruktansvärt. Reagera då för fan!

Ju mer jag tänker på det desto mer vill jag sträva efter likgiltighet. Är det inte det buddhisterna jobbar mot? Dom låter bara allt passera. Bryr sig inte. Du ser ju själv hur harmoniska dom är. Vilopuls, det är det enda dom vill åt. Fokus är helt på vilopulsen. Det är något fint med det.

Sen (zen) finns det ju naturligtvis saker som vi har svårt att undvika. Sånt som rör oss. Här kan vi besluta och reagera tills klockorna stannar. Det vore trist annars.

Hej då

Tro inte att jag inte vet det egentligen handlar om maj 8, 2008

Hej

Dom säger att var sak har sin tid. När du är 8 år är du ledsen för att det inte finns godis hemma hela tiden. Du förstår inte hur vuxna tänker. När du är 14 år är du arg för att afrikanska barn svälter medan vi sprutar champagne på varandra. När du är 17 år är du förtvivlad över att ingen någonsin kommer att älska dig. När du är 21 år känner du fortfarande samma förtvivlan. När du är 25 år lamslås du av tanken att du snart måste börja använda chinos. När du är 30 år är du livrädd för att du är närmare 40 år än 20. 33 år gammal inser du att du kanske aldrig kommer att putsa ditt personbästa på 60 meter. Efter 33 vet jag inte riktigt vad som kommer hända. Men det lutar åt att det alltid kommer finnas nåt som stör.

Vissa människor störs inte av åldrande: Orup, Britt Ekland, Magnus Uggla. Dom bara kör på som om ingenting hänt. Alice Timander. Hon gick på flotta kalas dagarna i ända. Och se vad som hände med henne. Hon dog. Så vi får se upp. Lyft blicken från Autobahn och hantera dödsångesten.

Självklart handlar vår oro oftast om dödsångest. Och det är väl inte så konstigt. Döden verkar ju enormt tråkig. Ingenting händer där. Inte ens ingenting. Om vi inte blir oroliga för det vet jag inte vad som kan. Det är när den känslan dyker upp som jag önskar att jag hade inside info om döden. Som skulle lugna mig en aning. Jag misstänker att det är den vetskapen som lyser i ögonen hos djupt troende. Dom går omkring och låtsas som ingenting, när dom i själva verket sitter på det största scoopet sen skivat bröd. Hur kan dom hålla sig så lugna?

Jag vill ruska om dom och skrika tills dom avslöjar allt dom vet. Jag vill bakbinda deras händer och hota med reprimander om jag inte får veta sanningen.

Nu menar kanske du att Fredrik lägg av, det är ju en tro, inte fakta. Snick snack säger jag. De lanternaögda mörkar. Säger att det finns ett himmelrike, ljust och behagligt. Där alla kittlar varandra och kramas. Skrattar och säger fina saker.

Det är klart att det inte är det dom vet. Dom säger ju bara det så att vi skall lämna dom ifred. I själva verket känner dom till sanningen, men vägrar tillkännage den. Enormt osympatiskt. Den enda vettiga förklaringen till deras ovilja att dela med sig är att dom inte har något val. Den som gett informationen har dom i ett järngrepp. Skvallrar du så åker du på så mycket stryk att hälften vore nog. Gola och jag kommer putta till dig så hårt att du trillar. Så dom tiger, dom jävla fegisarna.

Det finns dom som planerar att avslöja. Men dom gör det aldrig. Råkar ut för en olycka. Kommer tillbaka till jobbet med en trasig knäskål. -Vad har hänt?  -Äh, jag ramlade ner för en trappa. Skadade menisken. Sure balla bacon. Jag vet nog vad som egentligen hände.

Hur som helst. Tänker att ju mer jag närmar mig sanningen, desto längre från ett avslöjande kommer jag. Det är bäst att jag slutar här. Dessutom ringer det på dörren. Vem kan det vara vid den här tiden?

Hej då