Knesset november 26, 2008

Hej

För 15 år sen eller så, fanns det ett program på z-tv som hette Knesset. Det var ett pratprogram där tre kändisar fick uppgifter av programledaren. Dessa uppgifter hade samma rubrik vecka efter vecka, men blev aldrig aldrig tråkiga eftersom deltagarna var så hemskt fina. Först med att leda diskussionsstunden var Kristian Luuk, men när han efter ett par år drabbades av hybris tog Erik Haag vid. Jag och min mamma satt som klistrade (bildligt talat) framför tv:n. Även vid repriserna. Det var underbart. Finast av dom som var med (kändispanelen byttes ut varje säsong): Jonas Leksell, Tova Magusson-Norling, Patrik Arve och Hans Fahlén. Hela programidén byggde på att småfåniga ämnen togs upp och gjordes mänskliga. Du kan lätt tro att kändisar hamnade i luven på varandra, men dom var så rara och goda att kärleken bara forsade genom rutan.

Hur som helst. En av de återkommande punkterna var Lovebombing. Det gick ut på att programledaren valde ut en sak, händelse eller person. Och ingen fick säga något dumt. Bara kärlek. Det fick heller aldrig bli ironi av det. Det handlade om att plocka fram det vackra.

Tänker att det finns något härligt i det. För min del är det enormt svårt att blockera spydiga tankar. Dom dyker upp där, stup i kvarten. Ibland oftare. Jag vill gärna tro att elakatankaromandramänniskorupploppandet (jodå, det är ett ord) inte har med mig och min person att göra. Undanflykt naturligtvis. Det finns inget mer personlighetsbeskrivande än undermedvetna tankar. Så därför försöker jag lovebomba mig genom dagarna nuförtiden.

Du kanske tycker lovebombing är som att ljuga. Men det är det inte. Jag tycker fortfarande riktigt illa om många människor. Tokar. Men varför skall jag fokusera på deras kassa sidor? Då blir det ju bara värre.

Jag är riktigt dålig på lovebombing. Men jag tänker att det är något fint att öva på. Kanske håller du med mig.

Nedan följer en lista på sånt som jag behöver öva på. Ett axplock. Den fullständiga listan delar jag inte med mig.

1. Att vara allvarligare. Jag tjoar och tjimmar för mycket. Har fått höra att jag måste växa upp. Ja ja, tänker jag. Det är inte så lätt att vara allvarlig när det finns så mycket att skratta åt. Kan inte saker sluta vara roliga istället?

2. Att vara i ett samtal utan att parallellt tänka på vad jag skall svara när andra pratar. Vill kunna lyssna när andra pratar. Antar att min simultankapacitet är begränsad.

3. Att sluta oroa mig för döden. Den kommer säkert tids nog. Det blir ju faktiskt som lovebombing, inser jag nu. Skratta nu. Imorgon dör du, men skit i det. Vilket fantastiskt motto! Jag får säga det själv.

4. Att sluta försöka vara alla till lags. Vissa kallar det snälldumhet. Jag tror det handlar om… jag vet i fan. Började skriva meningen utan att veta hur den skulle avslutas. Om jag skall sluta försöka vara alla till lags behöver jag fan inte veta hur alla meningar skall avslutas. Det skall du ha klart för dig.

Hoppas du har en fin dag och att du inte behöver öva på lika mycket som jag.

Hej då

Jennifer Browns sällskap november 19, 2008

Hej

Melodifestivalen har presenterat de första åtta bidragen som skall slåss om en plats i Globens riksfinal. Otippade artister som BWO och Måns Zelmerlöw finns med bland de utvalda deltagarna. Dessutom skall kvinnan med de obojvackra ögonen – Jennifer Brown – vara med. I ett uttalande om hur hennes bidrag låter säger Jennifer att det är ”…den sorgsnaste ballad som Burt Bacharach aldrig skrev.” För er som inte känner till Burt Bacharach är han den störste låtskrivaren genom alla tider. Större än Jesus (mannen bakom O Helga Natt och Tre Gubbar från Pepparkakeland, red.anm.).

Det finns inget finare än människor som tror på sig själva så till den milda grad att dom kan uttrycka självförtroendet i de största av ord. Jennifer Brown är absolut inte ensam. Runt omkring oss dräller det av jennifers. Om du har en sån evinnerlig tur att stöta på en jennifer, se till att hålla hårt i denne. Han (studier visar att det i nio fall av tio är en han) är utsänd för att hjälpa oss andra att följa i samma bana.

Det är lätt att missta Jennifersarna för att vara stöddiga. Det är dom inte. Dom tror helt enkelt så högt om sig själva. Dom har det på känn.  Och när någon har något på känn är det viktigt att dom runt omkring stöttar och hejar på. Annars kan det gå åt pipsvängen.

Jag märker nu att jag pratar i nattmössan. Ljuger och håller på. Innerst inne tycker jag visst att jennifer är stöddig. Så att jag vill luta huvudet på sned och säga Jennifääär. Alltså, jag vill tycka om Jennifers bisarra övertro på sig själv. Men ingenting kan vara så vackert som vackrare än Burt Bacharach. Därför tycker jag synd om henne. Nu kommer jag från ämnet. Det handlar inte om Jennifer, utan om jennifers i allmännhet.

Vad säger du om att vi gemensamt försöker omfamna jennifersarna? Tillsammans uppmuntrar vi dom. Från hjärtat och rakt ut. Låter dom blomstra till… blommor (Det vore dumt att låta dom blomstra till något annat. Det hörs ju på ordet.). Inte på ett låtsaspositivt sätt. Inte ironi. Utan med glädje och, om det behövs, konstruktiv kritik. Vi behöver inte, som jag gjorde alldeles nyss, göra oss roliga på deras bekostnad. Förlåt Jennifer. Jag skall försöka bättra mig.

Glöm inte att jennifersarna gör det bästa dom kan, utifrån vilka dom är.

Som avslutning vill jag, efter hårda påtryckningar, delge min lista över parfymdofter jag inte vill se på marknaden.

1. Lukten av insidan på en flitigt använd fleece-mössa

2. Lukten av det som fastnar på tandtråden när jag städar i munnen

3. Lukten av kaffeochprincementholandedräkt

4. Lukten av valen på naturhistoriska muséet

Ha det så fint nu. Så hörs vi nån annan gång.

Hej då

Rara november november 12, 2008

Hej

Det är inte utan att jag tänker på november när det är november. Hur utsatt november är. Det kunde ju inte november rå för, att det regnar och blåser dygnet runt just då det är dess tur. Att det är dystert såväl titt som tätt. Att glädje över vackra löv byts ut mot förvirring. Förvirringen rör just löven. Röda, gröna och gula löv dansar genom luften och blandar sig med regn och blir precis som hundbajs.

Om november fått vara något vackert tänker jag. Men november förlorade lotten och kvar fanns bara sorgens månad.

Jag har fått höra att det inte skall gnällas. Och det gör inte november heller. Glad i hågen ställer han(?) upp. År efter år. Som tomten, fast annorlunda. Ja, kanske t.o.m. tvärtom. Ändå undrar jag om det inte finns någon annan betydelse ledig för november där ute för. Nedan följer en lista på vilka dessa händelser kan vara.

1. En fantasisemester. Så här kan det låta: Vi var iväg på en fantastisk resa. I två år. Vi såg grönt, gult och rött överallt. I öronen rullade Håkans röst som uppmanade oss att leva på. Det var en riktig novembersemester.

2. En kompisträff. Så här kan det låta: Vi hade så himla trevligt. Vi dansade utomhus hela natten. Högtalarna stod i fönsterkarmen. Håkan på repeat. Det var en riktig novemberfest det.

3. Då vacker tid står still. Så här kan det låta: Hon bara står där. Vacker som vackert. Jag trodde inte det var sant. Har bara hört talas om sån fullständigt förlorad kärlek från drömmar. Och från sånger av Håkan. Det var en riktig novembertid.

4. Sprallig känsla i kroppen. Så här kan det låta: Hela dagen låg som bomull i handen på mig. Ingenting var annat än fint. Vart jag än såg log livet mot mig. Jag ville studsa och hoppa. Som om Kom igen, Lena spelades på Västtrafiks alla högtalare.

Visst är det väl möjligt att byta mening på allt dumt vi förknippar oss med? Det är ju vi som ser ner på oss. Se på stolta november. Han har bara gott att tänka om sig själv.

Har du något förslag på vad november kan vara?

Jag inser att detta inlägg var på prettogränsen. Men vad gör det? Pretto betyder ju Släcka törsten efter dans, dans, dans.

Nästa gång tänker jag skriva om vilka parfymdofter som vi inte vill ha på oss. Eller på dom vi tycker om. Ha det fint tills dess.

Hej då