Närkontakt av första graden mars 28, 2009

Hej

Det finns, som bekant, bara två typer av människor. Dom som har gåvan (dom bra) och dom som saknar den (dom dåliga). Bägge typerna finns bland oss. Helt öppet. Men det talas tyst om vem som tillhör vilket läger. Det får du komma underfund med själv.

Den ena sorten är dom som har en direktkontakt mellan själ och hjärna. Den andra sorten saknar en sådan länk. Jag tänker koncentrera mig på de förstnämnda.

Det fungerar så här: mitt i själen finns en känslotransformator. Den omvandlar en människas sanna känslor till en elektrisk signal. Denna signal transporteras via ett slags rör, gjort av en tunn kötthinna, direkt upp till hjärnan. Här tas signalen emot av ett kundcenter, som omvandlar signalen till en tanke. Därefter skickas den ut till lämplig del av hjärnan. Hos dom dåliga existerar inte detta kundcenter. Tyvärr. Men skit i det, nu fokuserar vi på dom bra istället.

När rätt del av hjärnan erhållit själens signal gäller det att fort som attan informera munnen om vad själen vill ha sagt. Förutsatt att signalen är av sådan karaktär. Det kan ju naturligtvis vara så att själen skickar upp en känsla i förvaringssyfte. Då lagras den på ledig hylla, tills dess att den efterfrågas. T.ex. av yttre aktör (medmänniska). Hur som helst. Om nu känslotransporten fungerat fritt från komplikationer skall den bra människan nu kunna formulera sin absoluta känsla till mottagaren.

Nu finns det ju grader av allting. Det är sällan så att alla övergångar sker smidigt, varpå känslans/tankens validitet kan ifrågasättas. Ofta så är det i slutskedet, det sk verbala slutsteget, som det kan bli problem. Detta beror på att vårt tal är känsligt för annan påverkan. Munnen är blottad för omvärlden, vilket gör den sårbar för yttre aktörer.

Jag avundas dom bra. Dom som kan uttrycka sin person tydligt i alla situationer. Själv håller jag inte alltid ordning på vad jag tycker och ställs därför ofta inför känslokval. Jag önskar att det fanns en wc-anka för min känslokanal. Som kan hålla rent och fint. Har inte vågat prova kautiksoda. Känns som det kan göra mer skada än nytta.

De som snurrar runt i offentliga kretsar måste ha en kristallklar känslokanal. Politiker och företagsledare förväntas kunna ge svar på tal på nolltid. Annars åker dom på ett kok stryk. Som en effekt av detta krav blir det allt vanligare med känslo-spa. Än så länge är det ingen stor marknad. Här i Sverige finns det bara en handfull seriösa leverantörer. I nästa veckas När och Fjärran besöker Wanja Lundby-Wedin ett nyöppnat känslo-spa utanför Varberg. Värt att ta en titt på.

Hur gör du för att komma i kontakt med dina känslor? Det vore hemskt fint om denna blogg kunde fungera som ett forum för oss som undrar. Skriv gärna och berätta om hur du håller dig i känslotrim.

Som avslutning ber jag dig hålla i hatten. Inatt ställer vi om klockan och framåt onsdag kommer våren på besök. Vantar av.

Lyssna också på http://www.myspace.com/ljungs

Hej då

Vaniljen och vi mars 22, 2009

Hej

Det är lätt att glömma bort vaniljglassen. Den har inte en så tydlig profil som himmelsk röra. Ej heller har den en så ytterlig smak som pistagen. Vaniljglassen kommer aldrig bli årets smak. Den är inte tillräckligt speciell. Det är åt helvete fel.

Det finns ingen annan glassmak som vaniljen. Sök och du kommer inte att finna. Flera av dom andra smakerna går att kombinera med andra smaker. Men där finns ingen, vid sidan om vaniljen, som gifter sig så väl med precis alla andra.

Vidare kan du, med fördel, använda vaniljglassen till en rad andra efterrätter. Pannkakor, våfflor och bärpaj smakar alla rentav bättre med en klick vaniljglass vid sidan om. Eller ovanpå.

Igår var solen framme. Det blev såpass varmt att jag höll på att gå av på mitten. Därför gick jag ner till Ölandsglass, vår lokala glasstillverkare. Namnet är helt missvisande, då glassen tillverkas och säljs på Gibraltargatan i Göteborg. Hur som helst. Jag kom dit för glass, fick glass, men gick därifrån med en kula ilska i magen. Egentligen var det inte ölandsglassgubbens fel. Han är bra. Men han är lurad. Precis som så många andra. Jag skall berätta varför. I ett försök att profilera sig säljer ölandsglassgubben smaker som apelsin/basilika och ölglass (Guinness).

Vart vi än vänder oss blir vi påminda om hur viktigt det är att vara annorlunda. Vi skall gå vår egen väg. Och helst inte stötta varandra. Ju bättre vi lyckas desto högre bonusar får vi.

Det finns ingen plats för vaniljgubbar och vaniljgummor. Dom som stöttar och kramas. Dom som inte är så noga med att vara unika och översittande. Det som är märkligt är att vi är många som håller med om vaniljens storhet. Men vi har ingen chans att hänga med i svängarna. Det är bara panna cotta hit och havtornsorbet dit. Jag skall höra mig för om inte ölandsgubben samtycker, innerst inne.

Om det finns någon rättvisa så hyllas vaniljmänniskorna en vacker dag. Vi går man ur huse och bär omkring dom i guldstol. Alla går sin egna väg, men vi strålar samman till slut. På världens största torg. Och sjunger, det gör vi. Jag vet att jag komma fälla en glädjetår. Gör mig sällskap, vettja. Om vi bölar allesammans blir det inte jobbigt. Bara fint.

Jag menar inte att alla måste vara lättillgängliga och rara. Men visst är det lätt att bortse från dom som alltid ställer upp. Dom finns ju ändå alltid där. Men så kan det ju inte fortsätta. Ta nu och förklara för dom som ställer upp för dig att dom är toppen. Och sluta ta dom för givet.

Ni som är unga. Hör upp här. Ta dig nära den där snälla typen. Häng kvar där. Ni kommer ha det så fint tillsammans. Och ge er ut till havs. Eller till fåglarna. Dom är på er sida.

Hej då

Det svänger, katten mars 15, 2009

Hej

Igår var det schlagerfestival. Där sjöngs det om olika saker. Vissa sjöng om hur ledsna dom var medan andra sjöng om hur glada dom var. Sen fanns det vissa som sjöng om ledsna saker klädda i frack  och hög hatt. Det är väl i sin ordning. Men det var ändå märkligt att dom log och försökte klappa igång publiken. Som om dom sjöng om clowner och spunnet socker.

Melodin hette Baby goodbye och var hemskt sorglig. Dom som stod för framträdandet heter EMD och är ett pojkband. Dom kallas pojkband eftersom dom består av tre pojkar. Hade det varit tre flickor skulle de kallats flickband. Jag vet inte vad det kallas om det är både pojkor och flickor i samma band. Hur som helst.

Jag tycker att alla skall få sörja sin goodbyade baby hur dom helst behagar. Kanske i frack. Kanske i andra kläder. Men jag kan ändå inte undgå att förvånas över hur EMD bearbetar sin besvikelse. Det krävs stort mod att blotta sig som dom gjorde.

I staten Washington (USA) ligger en  stad som heter Tacoma. Där fanns en gång en bro, Tacoma Narrow Bridge. En dag blåste det. Det gör ju det ibland. Men just den här dagen blåste det så konstigt att bron kom i självsvängning. Den svängde och svängde. Till slut föll den ihop. Historien är längre och sorgligare än så, men jag vill inte förstöra ditt fina humör. Om du prompt måste veta, får du lov att kontakta mig. 

Precis som Tacoma Narrow Bridge har allt en alldeles egen svängning. Du också. Lite som att vi har en kärna. Som vi mår bäst av att vara. Jag tycker det är vackert. Att det finns ett jag i allting. Och ju närmre vi kommer detta jag desto bättre mår vi. Och tvärtom. Ibland går ju allt ens väg. Jag ger mig den på att vi är nära oss själva då. Varpå naturen belönar oss för vår taktkänsla.

Det jag måste acceptera är att EMD försökte närma sig sitt jag igår. Dom tänkte att: Jädrar vad ledsna vi är över den där Baby goodbye-historien. Vi känner att vi bör ta på oss frack och hög hatt. Sen vill vi klappa igång globenpubliken och sjunga hjärtat ur kroppen. Så skall det nog kännas bättre.

Imorgon skall jag börja leta efter min självsvängning. Tänk om du ville göra det också. Tänk om alla gjorde som vi. Och lyckades. Kanske skulle vi då inte längre ha behov av att tyka och stödda oss stup i kvarten. Istället kan vi lägga energi på att dansa, kramas och sjunga om att ingenting är logiskt, men magiskt. Eller be på våra bara knän att Snälla, snälla, snälla. Oj, så vackert. Visst?

Vi ses på gator och torg. Stoppa solsken i din blick. Och om vi möts så säg vad du tycker om ditten och datten. Tystna en stund och hör om fåglarna har något att tillägga. Dansa sedan vidare som din kropp vill dansa vidare. Gatan fram och torget runt.

Hej då

Bob Hund mars 5, 2009

Hej

Jag har en kompis som heter Anders. Han är snäll och lätt att umgås med. Och nu tänker jag hänga ut honom. Fast inte så mycket. Men eftersom han inte bett om att bli omnämnd på Internet tänker jag att det är bäst att be om ursäkt. I förhand som.

Såhär är det. En gång i tiden, för kanske 100 000 år sedan fanns det ett folk som hette latinerna. Dom pratade latinska och slängde sig med visdomsord till höger och vänster. Många av dessa visdomsord lever kvar än idag. Vissa är översatta och vissa sägs i ursprungsmål. Ett av dom: carpe diem betyder fånga dagen och är något av en uppmaning. Min kompis Anders är helt med på carpe diem-noterna. Så mycket att han hade långtgående planer på att tatuera in uttrycket på sin underarm. Jag har aldrig tatuerat mig, men föreställer mig att det svider och står i. Så om det skall tatueras är det bäst att vara säker på sin sak. Anders lät säker. Så vi var tvungna att konfrontera honom. Jag och Jonas var tvungna att sätta ner fötterna. Anders, sådär kan du inte göra. Ungefär så sa vi. Som tur var lyssnade Anders. Men det var nära ögat. Tänk, så illa det kunde gått. Att gå omkring, sitta och stå, med en tatuering är en sak. Men att det står carpe diem på underarmen hans, när han går sitter och står, det är en annan femma det. Det skulle i själva verket vara så fånigt att… ja, jag vet inte vad.

På det hela taget ställer jag mig frågande till att fånga dagen. Det är enormt påfrestande att hela tiden vara kreativ och på tårna. Att samla på minnen för minnenas skull är stolligt. Bättre då om du låter dagen springa omkring i sin egen takt. Att fånga något så flyktbenäget som en dag talar ju mot hela tanken om frihet. Låt dagen vara i fred. Något som också gäller för Britney Spears.

När jag sitter här och skriver tittar solen fram. Jo jag vet, den har varit där hela tiden, men det är först nu den syns. Tänker att det är ett tecken på att jag är på rätt spår. Precis som med dagen bjuder solen på sig själv om vi låter den ta sina egna beslut. Dessutom är det farligt att titta efter solen. Du kan få bestående men. Ha den hellre i ögonvrån.

Hoppas du får chansen att sladda med cykeln i grus under dagen. Har du ingen cykel går det fint att kubba fort och sladda med fötterna. Se till att ha skor på dom bara.

Den uppmärksamme la märke till rubriken och undrar vad Bob Hund har med det här att göra. Då ber jag dig minnas att Bob Hund har alltid med saken att göra.

Hej då