Hej
Igår var det schlagerfestival. Där sjöngs det om olika saker. Vissa sjöng om hur ledsna dom var medan andra sjöng om hur glada dom var. Sen fanns det vissa som sjöng om ledsna saker klädda i frack och hög hatt. Det är väl i sin ordning. Men det var ändå märkligt att dom log och försökte klappa igång publiken. Som om dom sjöng om clowner och spunnet socker.
Melodin hette Baby goodbye och var hemskt sorglig. Dom som stod för framträdandet heter EMD och är ett pojkband. Dom kallas pojkband eftersom dom består av tre pojkar. Hade det varit tre flickor skulle de kallats flickband. Jag vet inte vad det kallas om det är både pojkor och flickor i samma band. Hur som helst.
Jag tycker att alla skall få sörja sin goodbyade baby hur dom helst behagar. Kanske i frack. Kanske i andra kläder. Men jag kan ändå inte undgå att förvånas över hur EMD bearbetar sin besvikelse. Det krävs stort mod att blotta sig som dom gjorde.
I staten Washington (USA) ligger en stad som heter Tacoma. Där fanns en gång en bro, Tacoma Narrow Bridge. En dag blåste det. Det gör ju det ibland. Men just den här dagen blåste det så konstigt att bron kom i självsvängning. Den svängde och svängde. Till slut föll den ihop. Historien är längre och sorgligare än så, men jag vill inte förstöra ditt fina humör. Om du prompt måste veta, får du lov att kontakta mig.
Precis som Tacoma Narrow Bridge har allt en alldeles egen svängning. Du också. Lite som att vi har en kärna. Som vi mår bäst av att vara. Jag tycker det är vackert. Att det finns ett jag i allting. Och ju närmre vi kommer detta jag desto bättre mår vi. Och tvärtom. Ibland går ju allt ens väg. Jag ger mig den på att vi är nära oss själva då. Varpå naturen belönar oss för vår taktkänsla.
Det jag måste acceptera är att EMD försökte närma sig sitt jag igår. Dom tänkte att: Jädrar vad ledsna vi är över den där Baby goodbye-historien. Vi känner att vi bör ta på oss frack och hög hatt. Sen vill vi klappa igång globenpubliken och sjunga hjärtat ur kroppen. Så skall det nog kännas bättre.
Imorgon skall jag börja leta efter min självsvängning. Tänk om du ville göra det också. Tänk om alla gjorde som vi. Och lyckades. Kanske skulle vi då inte längre ha behov av att tyka och stödda oss stup i kvarten. Istället kan vi lägga energi på att dansa, kramas och sjunga om att ingenting är logiskt, men magiskt. Eller be på våra bara knän att Snälla, snälla, snälla. Oj, så vackert. Visst?
Vi ses på gator och torg. Stoppa solsken i din blick. Och om vi möts så säg vad du tycker om ditten och datten. Tystna en stund och hör om fåglarna har något att tillägga. Dansa sedan vidare som din kropp vill dansa vidare. Gatan fram och torget runt.
Hej då
