Det spritter i benen. Som vi längtar. Äntligen. Du nästan lyfter. Det gör jag också. Vi ses däruppe. Där kan vi jämföra våra bubblor. ”Jaså, du känner så.”
Får vi flyta så här? Utan att känna skuld? Har vi inget ansvar?
Vi struntar i svaren. Hör inte ens frågorna. Tittar bara ner. Det kittlas så pass att allt annat smälter ihop till en hög av ingenting.
”Ser du molnet? Det ser ut som en dans!” Som dansar med ett annat moln.
Luften är här. Villig att ge tills dom fina färgerna tar vid. Smaka, det är sött och rart. Ha det så för alltid. Gå aldrig och lägg dig. Det är ljust länge till.
Har du börjat med poesi, Freddan?
Japs. Jag är Markus Birro.