Jag vet inte vem jag är, men jag tror att jag är jag september 21, 2009

Hej

Nu för tiden syns inte klockan på utsidan av skolan. Det är för mycket löv i vägen, helt enkelt. Inte mig emot. Men i och med att träden (och löven) beter sig sådärnt vet jag inte vad klockan är när jag kommer till jobbet. Förmodligen är den tjugo i åtta. Det är den alltid. Varför skulle den vara något annat? I morse vaknade jag ju samma tid som alltid. Läste lika länge (lite) i tidningen som alltid. Gick hemifrån, tog samma tåg som alltid. Promenerade i exakt samma tempo från tåget till skolan som alltid. Tittade efter bävern i Säveån när jag gick över bron. Jag såg den inte. Inte den här gången heller. På två år har jag bara sett den två gånger. Och det kanske är för det bästa. Jag tror inte att det skulle spritta i hjärtat lika mycket om jag såg den var dag. Eller så är det bara ett försök till tröst. Skit i det. Det var inte det jag ville åt.

Det är hemskt lätt att äta smågodis. Särskilt samma smågodis. Samma som jag alltid valt: amerikanska linser, smutronsvampar och fazerchoklad. Jättegott varje gång. Men tänk så genant det kommer vara när jag snart skall dö och funderar över vilket godis jag ätit. Hur skall jag kunna se mig själv i spegeln om jag bara prövat tre olika smågodissmaker i mitt liv?

Jag menar inte att mitt liv behöver vändas upp-och-ned stup i kvarten. Och jag är inte det minsta missnöjd med vad som hänt så här långt. Men visst vore det fint att kunna se tillbaka på sitt liv och fnissa okontrollerat?

Eller så kanske jag inte är gjord för kullebyttor och ståhej. Kanske är jag ihopskruvad i syftet att få dagarna att gå. Men då förstår jag inte varför jag är så upprörd. Borde inte min känsla gå hand i hand med det jag gör? Om min kropp nu skall göra samma saker var dag, borde jag då inte vara ganska nöjd? Och inte upprörd, som jag är nu.

Kan det vara så att jag inte är överens? Och i så fall, hur skall jag komma bli vän med mig själv? Kanske är det dags att jag går skilda vägar. Eller åtminstone borde jag ta en paus.

Tänker att vi hittat ett nytt yrke här. Själ- och kroppssamordnare. Du bokar tid. Går dit. Det ligger i utkanten av stan. Säger Hej och så är det igång. Själ- och kroppssamordnaren frågar frågor och du svarar. Så gott du kan. Du förväntas inte kunna svara helt sanningsenligt. Du är ju där för att du inte vet. Vad tycker du om att åka hiss? frågar SOK. Det är rätt kul svarar du. Och så håller det på. Frågor och svar i tur och ordning. Mötet börjar närma sig sitt slut när SOK säger att Det är bäst att vi ses igen. Hur passar nästa vecka för dig? Du tittar i din kalender och ser att det är helt i sin ordning. Så ni ses nästa vecka. Och nästa. Och nästa. Sen vet SOK hur det ligger till. Du får reda på vem du är och hur du skall vara för att det skall passa din kropp så bra som möjligt.

Naturligtvis är det svårt för SOK att pricka 100% rätt. Men det har den aldrig påstått heller. Men den är bra nära. Visst är det härligt? Nu kan du gå vidare i livet. Hand i hand med dig själv. Lycka till nu!

Hej då

Finskratt åt folket september 15, 2009

Hej

Så då är det dags igen. Solen tar tag i glädjen och lyfter upp den. Högt upp bland molnen. Innerst inne minns du tyngdkraften och inser att du, med stor sannolikhet, kommer att dras ner till jorden igen. Men inte än. Som det är nu rör din kropp bara luft. Och det är just den känslan som får dig att vilja ha mer av livet.

Just som du når marken med din längsta tå sätter jakten igång igen. Du vänder på varenda sten för att hitta glädjen igen. Var är den? frågar du. Högt och tydligt. Så att bara du hör.

Om du fick välja jobb, skulle valt att ta anställning på Skratteverket. Och om du skulle välja fritt bland alla hobbysar, skulle du välja kiknaskratteri. Det visar en undersökning som DN aldrig publicerade förra veckan. Främst eftersom dom aldrig fick se den. Och det för att undersökningen aldrig genomfördes. Men ändå. Du vill ju skratta. Som bara den. Eller åtminstone le ordentligt. Så att du kommer upp till molnen igen. Där möts vi. Skrattas och gör volter. Äter mjukglass med karamellströssel.

Men alla har inte tillgång till skrattet. Av olika skäl. Det finns dom som inte ens orkar tänka på att leta efter stenar bakom vilka eventuella skratt finnes. Det är så hemskt tråkigt. För det finns ju inget tråkigare än att vara ensam bland molnen. Jo kanske, men skit i det. En annan nyligen icke genomförd undersökning visar att delad glädje alltid är sjudubbel glädje. Helt stick i stäv med den tidigare gängse uppfattningen om att delad glädje är dubbel glädje.

I skenet av ovan nyfunna information  har jag svårt att se någon anledning till att inte hjälpa andra att vända på stenar. Satans stora stenar. Med skratt så rungande att solen snurrar åt andra hållet för ett ögonblick. Motsols. För visst  smäller otippade skratt högre än tippade.

Vad säger du, skall vi ta och skratta ihop imorgon, du och jag? Och alla andra. Hela röset. Jädrar, så kul det skulle vara.

Jag hade lovat mig själv att inte skriva det som följer. Men jag kan inte låta bli. Mitt själv säger nej. Och jag vill inte svika mig själv.

Som bekant finns där dom som har tillgång till skrattet, men som hellre lägger sin själ på att dumma sig. På att skratta åt andra. Dom kan gräva ner sig i ett hål av sand. Gräva och gräva. Tills dom når en stor hög med bortglömt snor. Och väl där är det för sent. Dom försöker ta sig ifrån snoret. Utan någon som helst framgång. Tyvärr. Eller tyvärr och tyvärr. Dom förtjänar snor. Självklart skall dom inte sitta där i all evighet. Efter en trekvart gräver vi upp dom. Och fulskrattar gott åt hur dumma dom ser ut. Sen får dom vara med oss och finskratta. Under förutsättning att lovar att aldrig skratta åt andra igen. Där fick dom sig en läxa dom sent (aldrig?) skall glömma.

Ha det så fint, min vän!

Hej då

Du är du, som tur är. september 2, 2009

Hej

Inte vet jag. Om du säger att det är vackert, så är det kanske det. Om du säger att det luktar hav, så gör det väl det. För dig. Kanske känner jag något annat. Kanske har vi fel båda två. Det är ju det som är så härligt.

Jag dansade igen. Häromkvällen fick jag blundat och låtit musiken avgöra hur jag skulle röra mig. Ena benet upp, åt sidan. Sätt ner foten. Knäpp samtidigt med fingrarna i baktakt. Sådär höll det på. Timma ut och timma in. Tills dom sa åt mig att gå hem.

Det är så skönt när jag är överens om vad jag tycker. Det är långt ifrån alltid som det sker. Det kan vara så illa att det bara är i dansen som jag vet vad jag tycker. Men hur det än är. Det är jag som upplever det jag upplever. Och du har ditt. Och så måste det kanske vara. Om det hindrar dig att förklara för mig hur jag bör uppleva.

Jag vill inte vara elak. Men det är ju så. Vi kan inte vara med om samma sak. Det fina är att vi kan prata om det efteråt. Och göra det än vackrare.

Hej då