Finskratt åt folket september 15, 2009

Hej

Så då är det dags igen. Solen tar tag i glädjen och lyfter upp den. Högt upp bland molnen. Innerst inne minns du tyngdkraften och inser att du, med stor sannolikhet, kommer att dras ner till jorden igen. Men inte än. Som det är nu rör din kropp bara luft. Och det är just den känslan som får dig att vilja ha mer av livet.

Just som du når marken med din längsta tå sätter jakten igång igen. Du vänder på varenda sten för att hitta glädjen igen. Var är den? frågar du. Högt och tydligt. Så att bara du hör.

Om du fick välja jobb, skulle valt att ta anställning på Skratteverket. Och om du skulle välja fritt bland alla hobbysar, skulle du välja kiknaskratteri. Det visar en undersökning som DN aldrig publicerade förra veckan. Främst eftersom dom aldrig fick se den. Och det för att undersökningen aldrig genomfördes. Men ändå. Du vill ju skratta. Som bara den. Eller åtminstone le ordentligt. Så att du kommer upp till molnen igen. Där möts vi. Skrattas och gör volter. Äter mjukglass med karamellströssel.

Men alla har inte tillgång till skrattet. Av olika skäl. Det finns dom som inte ens orkar tänka på att leta efter stenar bakom vilka eventuella skratt finnes. Det är så hemskt tråkigt. För det finns ju inget tråkigare än att vara ensam bland molnen. Jo kanske, men skit i det. En annan nyligen icke genomförd undersökning visar att delad glädje alltid är sjudubbel glädje. Helt stick i stäv med den tidigare gängse uppfattningen om att delad glädje är dubbel glädje.

I skenet av ovan nyfunna information  har jag svårt att se någon anledning till att inte hjälpa andra att vända på stenar. Satans stora stenar. Med skratt så rungande att solen snurrar åt andra hållet för ett ögonblick. Motsols. För visst  smäller otippade skratt högre än tippade.

Vad säger du, skall vi ta och skratta ihop imorgon, du och jag? Och alla andra. Hela röset. Jädrar, så kul det skulle vara.

Jag hade lovat mig själv att inte skriva det som följer. Men jag kan inte låta bli. Mitt själv säger nej. Och jag vill inte svika mig själv.

Som bekant finns där dom som har tillgång till skrattet, men som hellre lägger sin själ på att dumma sig. På att skratta åt andra. Dom kan gräva ner sig i ett hål av sand. Gräva och gräva. Tills dom når en stor hög med bortglömt snor. Och väl där är det för sent. Dom försöker ta sig ifrån snoret. Utan någon som helst framgång. Tyvärr. Eller tyvärr och tyvärr. Dom förtjänar snor. Självklart skall dom inte sitta där i all evighet. Efter en trekvart gräver vi upp dom. Och fulskrattar gott åt hur dumma dom ser ut. Sen får dom vara med oss och finskratta. Under förutsättning att lovar att aldrig skratta åt andra igen. Där fick dom sig en läxa dom sent (aldrig?) skall glömma.

Ha det så fint, min vän!

Hej då