Värdelösa svar oktober 9, 2009

Hej

Det finns en kulle, inte långt från där vi bor. Det tar kanske två minuter att gå dit. På vägen dit passerar du björnbär, blåbär och ljung. Säkert annat också, men det känner jag inte namnet på. Jo, gräs. Det vet jag vad det heter. Gräs.

Väl uppe på kullen syns jättemycket. Fotbollsplaner, tåg och Älvsborgsbroar. En Älvsborgsbro. Men i alla fall. Av någon anledning känns det fritt och rent att stå där. Friare och renare än om jag skulle se alla saker var för sig. Jag tycker nog att det är märkligt, men kan allt ha överseende med det om känslan får lov att bestå.

Så vad kan det bero på? Kanske kittligheten att vara ovan marken. Som att flyga, som. Kanske glädjespritter våra ögon till när dom får så många saker samtidigt. Eftersom dom inte ser mer än kanske fyra saker samtidigt annars.

Egentligen är jag inte så noga med att få veta varför. Det är skönt att inte bry sig om varför. Varför kan vara trist att lära känna. Hellre då dagdrömma om varför. Tänka att varföret är det eller det andra. Helst det andra. Och det gäller inte bara den sköna och mystiska utsiktskänslan. Alla varför kan dra åt fanders.

Svar kan vara lättande ibland. Men icke-svaren är ju många möjliga svar. Svaren är definitiva medan icke-svaren gör dig allert på möjligheter. Vad väljer du?

Hemskt länge har jag tyckt att svarhittande är en viktig sak att ägna sig åt. Det var innan jag hörde min bror Daniel sjunga om att Happy people never fantasize. Jag tror nog att Daniel menar att lyckliga människor är glättiga och enkelspåriga. Dom käckar sig dagarna i ända och bryr sig inte om mycket annat än sig själva. Medan olyckliga människor är olyckliga eftersom dom vänder och vrider på saker. Dom fantiserar om hur saker är. Men framför allt hur dom skulle kunna vara.

Nu tror jag nog inte att motsatsen gäller. Att dom som fantiserar är olyckliga. Kanske till och med tvärtom. Vill sätta en slant på att om du letar efter icke-svar så får du en massa uppfattningar på köpet. All inclusive. Och har du uppfattningar kan du förstå andra människor. Eller så försöker du förstå dom i alla fall. Du tänker att det dom är kanske är ok ändå. Oj, så härligt det skulle vara.

Hur som helst vill Edvin gärna gå upp på den där kullen stup i kvarten. Visserligen inte för att titta på utsikten. Det finns nästan alltid vattenpölar däruppe. Perfekta att plaska i. Jag hejar på och tänker att det också är fint. Men helst vill jag att han skall le åt Älvsborgsbron. Kanske vinka.

Hoppas du har det fint och att det fortsätter så tills tiden tar slut.

Hej då

Vackert som en hel vecka oktober 2, 2009

Hej

Det finns så mycket vackert som aldrig syns. Eller ja, det syns, om du tittar åt rätt håll. Det är inte så lätt som det låter. Men så länge du flackar med blicken kan du inte se fel.

Vissa väljer att titta åt det fula hållet. Jag har svårt att förhålla mig till dom. Därför måste jag fråga och fråga. Vad är dom ser som inte jag ser? Skit i det. Jag får fråga mig på fritiden. Vid sidan om. Dom tar upp värdefull tid. Jag vill skriva om dig istället.

Du som gått av tåget, men ändå tittade på det. Två stycken, en pojke och en flicka, var för sena. Tåget skulle till att fara, men du stirrade så beslutsamt på det, att det inväntade pojken och flickan. Så att dom hann med. Det var så vackert att jag inte vet vad. Tänk vilken tur att jag tittade åt ditt håll. Sen gick du åt ditt igen. Vad det nu är. Fint är det säkert.

När jag cyklade hem såg jag två flickor som sprang uppför berget. Gömde sig bakom träd. Dom trodde att jag inte sett dom och skrek Hallå! med så djup röst dom kunde förmå sig till. Det lät som två flickor som skrek Hallå! med en så djup röst dom kunde. Jag gick inte på det. Jag skrek Hallå! tillbaka med en röst som lät som… min, antar jag. Då tittade en av flickorna fram från sitt gömställe och sa Såg du oss? så ja sa Ja. Eftersom jag gjorde det. Och fortsatte Jag såg när ni sprang upp på berget. Flickorna fnittrade ostoppbart och skrek  Åhh, neeeej.

Flickorna hade pratats vid och tänkt att det vore hemskt kul att skoja med dom som gick förbi. Genom att skrika Hallå! Och det är så vackert att jag vill snurra omkring planlöst när jag tänker på det.  Men eftersom jag är 34 år så tycker dom som fultittar att jag är dum. Och jag vill inte vara dum. Av exakt den anledningen kommer flickorna sluta upp med sina påhitt. Det är uppåt väggarna. Och satans onödigt. Vore det inte för fultittarna skulle vi fnittra oss genom dagarna. Och nätterna. Kanske framför allt nätterna. Kan du föreställa dig hur härligt vi skulle ha det?

På tv visades Broder Daniel forever, en dokumentär om bandets sista föreställning. Broder Daniel är dom två fnittrande flickorna. Men eftersom dom aldrig tilläts fnittra började dom spela musik istället. Plockade ner stjärnor och satte dom på kinden. 

Broder Daniel sjöng inte med munnen utan med hjärtat. Trots att en hel radda, enormt kompetenta, läkare studerat fallet har ingen kunnat förklara fenomenet. Hur ljud faktiskt kom direkt från hjärtat. Högra förmaket. Och så vackert ljud sen. Hur som helst. Broder Daniels hjärta har slutat sjunga, men inte slå.

Jag är ledsen att jag måste vara sentimental, men om det är vad som krävs för att du skall titta åt Broder Daniels håll, så är det värt det. Kisa först försiktigt, så att du inte ramlar omkull. Vänd bort blicken ett ögonblick. Titta sen mer intensivt. Känn hur det värmer. Fnittra sen resten av livet.

Hej då