Hej
Det finns så mycket vackert som aldrig syns. Eller ja, det syns, om du tittar åt rätt håll. Det är inte så lätt som det låter. Men så länge du flackar med blicken kan du inte se fel.
Vissa väljer att titta åt det fula hållet. Jag har svårt att förhålla mig till dom. Därför måste jag fråga och fråga. Vad är dom ser som inte jag ser? Skit i det. Jag får fråga mig på fritiden. Vid sidan om. Dom tar upp värdefull tid. Jag vill skriva om dig istället.
Du som gått av tåget, men ändå tittade på det. Två stycken, en pojke och en flicka, var för sena. Tåget skulle till att fara, men du stirrade så beslutsamt på det, att det inväntade pojken och flickan. Så att dom hann med. Det var så vackert att jag inte vet vad. Tänk vilken tur att jag tittade åt ditt håll. Sen gick du åt ditt igen. Vad det nu är. Fint är det säkert.
När jag cyklade hem såg jag två flickor som sprang uppför berget. Gömde sig bakom träd. Dom trodde att jag inte sett dom och skrek Hallå! med så djup röst dom kunde förmå sig till. Det lät som två flickor som skrek Hallå! med en så djup röst dom kunde. Jag gick inte på det. Jag skrek Hallå! tillbaka med en röst som lät som… min, antar jag. Då tittade en av flickorna fram från sitt gömställe och sa Såg du oss? så ja sa Ja. Eftersom jag gjorde det. Och fortsatte Jag såg när ni sprang upp på berget. Flickorna fnittrade ostoppbart och skrek Åhh, neeeej.
Flickorna hade pratats vid och tänkt att det vore hemskt kul att skoja med dom som gick förbi. Genom att skrika Hallå! Och det är så vackert att jag vill snurra omkring planlöst när jag tänker på det. Men eftersom jag är 34 år så tycker dom som fultittar att jag är dum. Och jag vill inte vara dum. Av exakt den anledningen kommer flickorna sluta upp med sina påhitt. Det är uppåt väggarna. Och satans onödigt. Vore det inte för fultittarna skulle vi fnittra oss genom dagarna. Och nätterna. Kanske framför allt nätterna. Kan du föreställa dig hur härligt vi skulle ha det?
På tv visades Broder Daniel forever, en dokumentär om bandets sista föreställning. Broder Daniel är dom två fnittrande flickorna. Men eftersom dom aldrig tilläts fnittra började dom spela musik istället. Plockade ner stjärnor och satte dom på kinden.
Broder Daniel sjöng inte med munnen utan med hjärtat. Trots att en hel radda, enormt kompetenta, läkare studerat fallet har ingen kunnat förklara fenomenet. Hur ljud faktiskt kom direkt från hjärtat. Högra förmaket. Och så vackert ljud sen. Hur som helst. Broder Daniels hjärta har slutat sjunga, men inte slå.
Jag är ledsen att jag måste vara sentimental, men om det är vad som krävs för att du skall titta åt Broder Daniels håll, så är det värt det. Kisa först försiktigt, så att du inte ramlar omkull. Vänd bort blicken ett ögonblick. Titta sen mer intensivt. Känn hur det värmer. Fnittra sen resten av livet.
Hej då
Åh, fint!