Hej!
Skogen ändå. Den är där. Vare sig den och du vill eller inte. Ibland har den sällskap, ibland är den själv. Ibland är den klädd i grönt, ibland är den blott. Men alltid omedveten. Om allt. Du kan fråga vad som. Skogen kommer inte svara. Den vet inte ens om att du ställt en fråga. Den är bara en skog. Och det är just vad som är så oerhört vackert.
Men så glömmer vi skogen. Att vi kan med. Glömma något som växer när det regnar och växer när det solar och växer när det dimmar och växer när det är växlande molnighet. Vi skall skämmas. Men vi glömmer det också. Skäms.
Tänk om vi skulle göra samma sak med berg. Eller människor, Gud bevars. Glömma någon som alltid finns där? Nä du, inte vi inte. Som inte bryr sig om ditt dåliga humör. Och allt annat lurt du har i fickorna.
Jag brukar inte ha med bilder.
Jag ägnar på tok för mycket tid åt att leta dumt. Det finns ju inget där att må bra av. Och åt andra hållet. Vill vara kring och i beundran. Det äter ju upp. Bägge två, dumt och beundran, kräver. Tar livet från mig.
Det är låta allt vara som tar dig till nu. Och låter dig vara så. Skogen har förstått.
Hej då
Senaste kommentarer