Hej
Nuförtiden är jag emellanåt övertygad. Och ibland vacklande.
Livet kommer svika mig. Låta mig passera. Och du skall kalla dig vän? Låt så vara. Oavsett, jag är övertygat vacklande, kom an. Jag kan inte bry mig mindre och mer om att dagen efter närmar sig. Bär mig över trösken. Jag är en epileptisk säck potatis.
Tiden flyter ju ändå. Har flyt och det obehagligt länge. Ingen formsvacka att rapportera.
Åren blir fler och kortare. Du kan tro att det smygpassas. Men allt är förbi och förblir klippt och skuret. Det är oberoende av allt du lägger däri. Fyll ditt liv med det som faller dig in. Det blir inte mer värt för det. Kan låta dystert. Fel igen. Dystert finns inte. Och inga andra beskrivande ord heller, för den delen. Allt är bara är. Inte så bara, i och för sig. Igen: Allt är är.
Kan ändå inte sluta darra på hand. Det är ju det stora. Att då vissla i försök till livstakt lugnar mig inte. Kan det bara bero? Har jag rätt? Å andra sidan är det som är mitt mitt. Hjälp mig: det är mitt! Mitt rätt beror på mig. Jag famlar. Led mig tillbaka till “kom an”. Ta min hand.
Gott nytt år.
Senaste kommentarer