Nuförtiden är jag emellanåt övertygad. Och ibland vacklande.

Livet kommer svika mig. Låta mig passera. Och du skall kalla dig vän? Låt så vara. Oavsett, jag är övertygat vacklande, kom an. Jag kan inte bry mig mindre och mer om att dagen efter närmar sig. Bär mig över trösken. Jag är en epileptisk säck potatis.

Tiden flyter ju ändå. Har flyt och det obehagligt länge. Ingen formsvacka att rapportera.

Åren blir fler och kortare. Du kan tro att det smygpassas. Men allt är förbi och förblir klippt och skuret. Det är oberoende av allt du lägger däri. Fyll ditt liv med det som faller dig in. Det blir inte mer värt för det. Kan låta dystert. Fel igen. Dystert finns inte. Och inga andra beskrivande ord heller, för den delen. Allt är bara är. Inte så bara, i och för sig. Igen: Allt är är.

Kan ändå inte sluta darra på hand. Det är ju det stora. Att då vissla i försök till livstakt lugnar mig inte. Kan det bara bero? Har jag rätt? Å andra sidan är det som är mitt mitt. Hjälp mig: det är mitt! Mitt rätt beror på mig. Jag famlar. Led mig tillbaka till ”kom an”. Ta min hand.

Gott nytt år.

Det är en industri. Klart dom inte vill avslöja sin kassa kossa. Inget ont om djur.

Nuet är en låtsasstund av oändligt med oändligheter. Och oändligt är sådant att föklaringen inte bidrar. Så lämna det där hän. Bättre då, jag tänker berätta vad du bör göra nu, att umgås med din vän börsen. Medan nuet bedrar, kysser minnena ömt. Medan nuet sviker, håller din framtidstro dig hoppfull. Oerhört pretentiöst. Men vad skall jag göra? Det är ju sant. Du måste få veta. Kosta vad det kosta vilse.

Tänker att jag ansträngs mindre av att leva i dået. Plus att romantiken väcks till liv. Försök känna för andra du. Om du fokuserar på dig själv i parti och minut. Nej.

Hej då

Hej då

Minns du hur det var att känna sig? Ensam. Kom du här och sig att det är något ohört för dig. Orört. Finaste du.
Minns du då också hur liten chans där var att få det uttryckt? Det där du aldrig upplevt.
Som tur är kan du alltid fara tillbaks och rätta till det. Tillbaks och känna efter vilka dom var. Pinan. Skulden. Undran. Skaka hand och åter. Kram och du blir kvar. Skillnaden mellan oss är att vi aldrig lämnade. Men bort med vad som är oviktigt. Vi är familjen nu. Och här är där man är.
Håller du kvar? Släpper du. Jo, men du måste. Förlåt, jag tog i. Du bör. Det är nog där vi finns. I då.
Lev i nuet. Nej. Finns där och då. Dået kan du påverka.

Hej då.

Dom växer och växer. Dom där naglarna. Utan tvekan. Och så levnadsglatt att vi måste le åt elendet. För det är så bedrövligt att vi måste dit. Dit och klippa. Tro inte att du är nåt, nageln.

Det känns inte. Nageln smärtar inte när den klipps. Men det är ju upp och klättra på väggarna fel. Fel vinkel. Det är inte bara ont som ontet har med sig. 

Nagel är allt nageln har. Utan nagel finns där ingen nagel. Så ontet har ingenting med någonting att göra här. Jag tror nog att nageln skulle ta smärtan om det innebar att den fick leva.

Det är så lätt att glömma: vi som har så mycket att det som räcker blir över. Det pratas hit och dit om att vingar ringmärks. Så pass att dom ibland trillar av.  Låt drömmaren få vara i fred. Så säger vi. Ljuger och står i. Tror att vi stöttar. Men det är inte bara knuffar som får oss ur balans. Kittel kan rubba som fan. Vi lägger oss på den hund som ger sig. Fy. Apport minus pinne.

Skall det vara så svårt att vara vänligt noggrann? Vi har så ömma nagelband till varandra. Och olika. Så olika att du ser något som jag inte ser. Och tvärtom.

När du säger det du säger och gör det du gör. Det är då. Även om det går dig förbi. Så jag ber dig stanna. Vänd dig om, du tappade något. 

Du gör andra människor ledsna. Och det finns ingenting du kan göra åt det. Om du inte slutar bita på naglarna.

Hej då

Kränkt. Osynlig. Exkluderad. Passerad. Som en tomat. Kom ketchup, så går vi. Du har det bättre än en gräns. Gnäll inte så värst. Det kunde alltid vara värre upp. Eller ner, i ditt fall.

Stå upp för dig. Själv. Ingen annan kommer. Så du fortsätter vänta. Till synes gränslöst. Men visst har du det. Den är bara inte satt än. Ingen brådska. Rättvisan kommer snart. Den har lovat. Länge nu. Men du litar. Varför inte? Om något så vackert ber dig.

 Om du känner någon som känner sig utanför. Som alltid känt sig åsidosatt. Så kopiera detta. Sätt det i din statusrad.

Av allt vi kunde bli. Så fick gränsen bli gräns. Det var den enda lediga positionen. Om du inte är nöjd kan du alltid stå över en omgång. Bättre lycka då, hoppas. Om en evighet från nu.

Hej då

Hej!

Skogen ändå. Den är där. Vare sig den och du vill eller inte. Ibland har den sällskap, ibland är den själv. Ibland är den klädd i grönt, ibland är den blott. Men alltid omedveten. Om allt. Du kan fråga vad som. Skogen kommer inte svara. Den vet inte ens om att du ställt en fråga. Den är bara en skog. Och det är just vad som är så oerhört vackert.

Men så glömmer vi skogen. Att vi kan med. Glömma något som växer när det regnar och växer när det solar och växer när det dimmar och växer när det är växlande molnighet. Vi skall skämmas. Men vi glömmer det också. Skäms.

Tänk om vi skulle göra samma sak  med berg. Eller människor, Gud bevars. Glömma någon som alltid finns där? Nä du, inte vi inte. Som inte bryr sig om ditt dåliga humör. Och allt annat lurt du har i fickorna.

Jag brukar inte ha med bilder.

Jag ägnar på tok för mycket tid åt att leta dumt. Det finns ju inget där att må bra av. Och åt andra hållet. Vill vara kring och i beundran. Det äter ju upp. Bägge två, dumt och beundran, kräver. Tar livet från mig.

Det är låta allt vara som tar dig till nu. Och låter dig vara så. Skogen har förstått.

Hej då

Golvet i badhus. Jag är inte rädd för dom. Jag vill bara inte ha med dom att göra. Och det är synd om dom, som. Det är ju inte deras fel. Dom vill ju bara  vara golv. Bära oss i sin kakelfarm. Dagarna i ända. Kanske inte dagarna i ända. Så länge stannar vi inte. Då krullar sig huden, vår. Men det vet ju inte golvet. Det finns ju där. Redo att komma till undersättning. Egentligen är det ju så vackert det kan bli. Gränslös kärlek. Från ett golv. Och jag som inte vill ha med det att göra. Vad berättar det om mig?

Jag tassar på det. Som att jag inte vill vara till besvär. Men det är förstås påhittat. Det hela är en hälsofråga. Jag tänker att jag tappar fötterna om jag kommer an det för häftigt.

Så hur skall jag komma överens med min oönskade vän? Kanske lägga mig på det? Be det tala vett med mig? Tänk om vi inte pratar samma språk? Så fånigt det skulle se ut. En människa och ett golv. Utan möjlighet att närma sig varandra. Romeo och Julia. Kanske. Märkligare saker har väl inte hänt. Så varför inte?

Konflikter. Jag är inte rädd för dom. Jag vill bara inte ha med dom att göra.

 Och det är synd om dom, som. Det är ju inte deras fel. Dom vill ju bara  vara konflikter. Lära oss i sin enkelhet. Dagarna i ända. Kanske inte dagarna i ända. Så länge är vi inte onse. Då krullar sig huden, vår. Men det vet ju inte konflikterna. Dom finns ju där. Redo att leda oss uppåt, framåt. Egentligen är det ju så vackert det kan bli. Gränslös kärlek. Från en konflikt. Och jag som inte vill ha med det att göra. Vad berättar det om mig?

Jag tassar på dom. Som att jag inte vill vara till besvär. Men det är förstås påhittat. Det hela är en hälsofråga. Jag tänker att jag tappar ansiktet om jag kommer an det för häftigt.

Så hur skall jag komma överens med min oönskade vän? Kanske umgås med det. Åka iväg på en spa-helg tillsammans? Ge vår ovänskap en ärlig chans att repareras? Vad har jag att förlora?

Om det inte vore för min rädsla att gå på badhusgolv.

Hej då