Närkontakt av första graden mars 28, 2009

Hej

Det finns, som bekant, bara två typer av människor. Dom som har gåvan (dom bra) och dom som saknar den (dom dåliga). Bägge typerna finns bland oss. Helt öppet. Men det talas tyst om vem som tillhör vilket läger. Det får du komma underfund med själv.

Den ena sorten är dom som har en direktkontakt mellan själ och hjärna. Den andra sorten saknar en sådan länk. Jag tänker koncentrera mig på de förstnämnda.

Det fungerar så här: mitt i själen finns en känslotransformator. Den omvandlar en människas sanna känslor till en elektrisk signal. Denna signal transporteras via ett slags rör, gjort av en tunn kötthinna, direkt upp till hjärnan. Här tas signalen emot av ett kundcenter, som omvandlar signalen till en tanke. Därefter skickas den ut till lämplig del av hjärnan. Hos dom dåliga existerar inte detta kundcenter. Tyvärr. Men skit i det, nu fokuserar vi på dom bra istället.

När rätt del av hjärnan erhållit själens signal gäller det att fort som attan informera munnen om vad själen vill ha sagt. Förutsatt att signalen är av sådan karaktär. Det kan ju naturligtvis vara så att själen skickar upp en känsla i förvaringssyfte. Då lagras den på ledig hylla, tills dess att den efterfrågas. T.ex. av yttre aktör (medmänniska). Hur som helst. Om nu känslotransporten fungerat fritt från komplikationer skall den bra människan nu kunna formulera sin absoluta känsla till mottagaren.

Nu finns det ju grader av allting. Det är sällan så att alla övergångar sker smidigt, varpå känslans/tankens validitet kan ifrågasättas. Ofta så är det i slutskedet, det sk verbala slutsteget, som det kan bli problem. Detta beror på att vårt tal är känsligt för annan påverkan. Munnen är blottad för omvärlden, vilket gör den sårbar för yttre aktörer.

Jag avundas dom bra. Dom som kan uttrycka sin person tydligt i alla situationer. Själv håller jag inte alltid ordning på vad jag tycker och ställs därför ofta inför känslokval. Jag önskar att det fanns en wc-anka för min känslokanal. Som kan hålla rent och fint. Har inte vågat prova kautiksoda. Känns som det kan göra mer skada än nytta.

De som snurrar runt i offentliga kretsar måste ha en kristallklar känslokanal. Politiker och företagsledare förväntas kunna ge svar på tal på nolltid. Annars åker dom på ett kok stryk. Som en effekt av detta krav blir det allt vanligare med känslo-spa. Än så länge är det ingen stor marknad. Här i Sverige finns det bara en handfull seriösa leverantörer. I nästa veckas När och Fjärran besöker Wanja Lundby-Wedin ett nyöppnat känslo-spa utanför Varberg. Värt att ta en titt på.

Hur gör du för att komma i kontakt med dina känslor? Det vore hemskt fint om denna blogg kunde fungera som ett forum för oss som undrar. Skriv gärna och berätta om hur du håller dig i känslotrim.

Som avslutning ber jag dig hålla i hatten. Inatt ställer vi om klockan och framåt onsdag kommer våren på besök. Vantar av.

Lyssna också på http://www.myspace.com/ljungs

Hej då

Vaniljen och vi mars 22, 2009

Hej

Det är lätt att glömma bort vaniljglassen. Den har inte en så tydlig profil som himmelsk röra. Ej heller har den en så ytterlig smak som pistagen. Vaniljglassen kommer aldrig bli årets smak. Den är inte tillräckligt speciell. Det är åt helvete fel.

Det finns ingen annan glassmak som vaniljen. Sök och du kommer inte att finna. Flera av dom andra smakerna går att kombinera med andra smaker. Men där finns ingen, vid sidan om vaniljen, som gifter sig så väl med precis alla andra.

Vidare kan du, med fördel, använda vaniljglassen till en rad andra efterrätter. Pannkakor, våfflor och bärpaj smakar alla rentav bättre med en klick vaniljglass vid sidan om. Eller ovanpå.

Igår var solen framme. Det blev såpass varmt att jag höll på att gå av på mitten. Därför gick jag ner till Ölandsglass, vår lokala glasstillverkare. Namnet är helt missvisande, då glassen tillverkas och säljs på Gibraltargatan i Göteborg. Hur som helst. Jag kom dit för glass, fick glass, men gick därifrån med en kula ilska i magen. Egentligen var det inte ölandsglassgubbens fel. Han är bra. Men han är lurad. Precis som så många andra. Jag skall berätta varför. I ett försök att profilera sig säljer ölandsglassgubben smaker som apelsin/basilika och ölglass (Guinness).

Vart vi än vänder oss blir vi påminda om hur viktigt det är att vara annorlunda. Vi skall gå vår egen väg. Och helst inte stötta varandra. Ju bättre vi lyckas desto högre bonusar får vi.

Det finns ingen plats för vaniljgubbar och vaniljgummor. Dom som stöttar och kramas. Dom som inte är så noga med att vara unika och översittande. Det som är märkligt är att vi är många som håller med om vaniljens storhet. Men vi har ingen chans att hänga med i svängarna. Det är bara panna cotta hit och havtornsorbet dit. Jag skall höra mig för om inte ölandsgubben samtycker, innerst inne.

Om det finns någon rättvisa så hyllas vaniljmänniskorna en vacker dag. Vi går man ur huse och bär omkring dom i guldstol. Alla går sin egna väg, men vi strålar samman till slut. På världens största torg. Och sjunger, det gör vi. Jag vet att jag komma fälla en glädjetår. Gör mig sällskap, vettja. Om vi bölar allesammans blir det inte jobbigt. Bara fint.

Jag menar inte att alla måste vara lättillgängliga och rara. Men visst är det lätt att bortse från dom som alltid ställer upp. Dom finns ju ändå alltid där. Men så kan det ju inte fortsätta. Ta nu och förklara för dom som ställer upp för dig att dom är toppen. Och sluta ta dom för givet.

Ni som är unga. Hör upp här. Ta dig nära den där snälla typen. Häng kvar där. Ni kommer ha det så fint tillsammans. Och ge er ut till havs. Eller till fåglarna. Dom är på er sida.

Hej då

Det svänger, katten mars 15, 2009

Hej

Igår var det schlagerfestival. Där sjöngs det om olika saker. Vissa sjöng om hur ledsna dom var medan andra sjöng om hur glada dom var. Sen fanns det vissa som sjöng om ledsna saker klädda i frack  och hög hatt. Det är väl i sin ordning. Men det var ändå märkligt att dom log och försökte klappa igång publiken. Som om dom sjöng om clowner och spunnet socker.

Melodin hette Baby goodbye och var hemskt sorglig. Dom som stod för framträdandet heter EMD och är ett pojkband. Dom kallas pojkband eftersom dom består av tre pojkar. Hade det varit tre flickor skulle de kallats flickband. Jag vet inte vad det kallas om det är både pojkor och flickor i samma band. Hur som helst.

Jag tycker att alla skall få sörja sin goodbyade baby hur dom helst behagar. Kanske i frack. Kanske i andra kläder. Men jag kan ändå inte undgå att förvånas över hur EMD bearbetar sin besvikelse. Det krävs stort mod att blotta sig som dom gjorde.

I staten Washington (USA) ligger en  stad som heter Tacoma. Där fanns en gång en bro, Tacoma Narrow Bridge. En dag blåste det. Det gör ju det ibland. Men just den här dagen blåste det så konstigt att bron kom i självsvängning. Den svängde och svängde. Till slut föll den ihop. Historien är längre och sorgligare än så, men jag vill inte förstöra ditt fina humör. Om du prompt måste veta, får du lov att kontakta mig. 

Precis som Tacoma Narrow Bridge har allt en alldeles egen svängning. Du också. Lite som att vi har en kärna. Som vi mår bäst av att vara. Jag tycker det är vackert. Att det finns ett jag i allting. Och ju närmre vi kommer detta jag desto bättre mår vi. Och tvärtom. Ibland går ju allt ens väg. Jag ger mig den på att vi är nära oss själva då. Varpå naturen belönar oss för vår taktkänsla.

Det jag måste acceptera är att EMD försökte närma sig sitt jag igår. Dom tänkte att: Jädrar vad ledsna vi är över den där Baby goodbye-historien. Vi känner att vi bör ta på oss frack och hög hatt. Sen vill vi klappa igång globenpubliken och sjunga hjärtat ur kroppen. Så skall det nog kännas bättre.

Imorgon skall jag börja leta efter min självsvängning. Tänk om du ville göra det också. Tänk om alla gjorde som vi. Och lyckades. Kanske skulle vi då inte längre ha behov av att tyka och stödda oss stup i kvarten. Istället kan vi lägga energi på att dansa, kramas och sjunga om att ingenting är logiskt, men magiskt. Eller be på våra bara knän att Snälla, snälla, snälla. Oj, så vackert. Visst?

Vi ses på gator och torg. Stoppa solsken i din blick. Och om vi möts så säg vad du tycker om ditten och datten. Tystna en stund och hör om fåglarna har något att tillägga. Dansa sedan vidare som din kropp vill dansa vidare. Gatan fram och torget runt.

Hej då

Bob Hund mars 5, 2009

Hej

Jag har en kompis som heter Anders. Han är snäll och lätt att umgås med. Och nu tänker jag hänga ut honom. Fast inte så mycket. Men eftersom han inte bett om att bli omnämnd på Internet tänker jag att det är bäst att be om ursäkt. I förhand som.

Såhär är det. En gång i tiden, för kanske 100 000 år sedan fanns det ett folk som hette latinerna. Dom pratade latinska och slängde sig med visdomsord till höger och vänster. Många av dessa visdomsord lever kvar än idag. Vissa är översatta och vissa sägs i ursprungsmål. Ett av dom: carpe diem betyder fånga dagen och är något av en uppmaning. Min kompis Anders är helt med på carpe diem-noterna. Så mycket att han hade långtgående planer på att tatuera in uttrycket på sin underarm. Jag har aldrig tatuerat mig, men föreställer mig att det svider och står i. Så om det skall tatueras är det bäst att vara säker på sin sak. Anders lät säker. Så vi var tvungna att konfrontera honom. Jag och Jonas var tvungna att sätta ner fötterna. Anders, sådär kan du inte göra. Ungefär så sa vi. Som tur var lyssnade Anders. Men det var nära ögat. Tänk, så illa det kunde gått. Att gå omkring, sitta och stå, med en tatuering är en sak. Men att det står carpe diem på underarmen hans, när han går sitter och står, det är en annan femma det. Det skulle i själva verket vara så fånigt att… ja, jag vet inte vad.

På det hela taget ställer jag mig frågande till att fånga dagen. Det är enormt påfrestande att hela tiden vara kreativ och på tårna. Att samla på minnen för minnenas skull är stolligt. Bättre då om du låter dagen springa omkring i sin egen takt. Att fånga något så flyktbenäget som en dag talar ju mot hela tanken om frihet. Låt dagen vara i fred. Något som också gäller för Britney Spears.

När jag sitter här och skriver tittar solen fram. Jo jag vet, den har varit där hela tiden, men det är först nu den syns. Tänker att det är ett tecken på att jag är på rätt spår. Precis som med dagen bjuder solen på sig själv om vi låter den ta sina egna beslut. Dessutom är det farligt att titta efter solen. Du kan få bestående men. Ha den hellre i ögonvrån.

Hoppas du får chansen att sladda med cykeln i grus under dagen. Har du ingen cykel går det fint att kubba fort och sladda med fötterna. Se till att ha skor på dom bara.

Den uppmärksamme la märke till rubriken och undrar vad Bob Hund har med det här att göra. Då ber jag dig minnas att Bob Hund har alltid med saken att göra.

Hej då

Gud knäpper Borås på fingrarna februari 23, 2009

Hej

I Borås finns olika saker. Kläder, fotbollslag och Pinocchio-statyer. Jag kollade upp det. Visst stavas det med cch. Jag trodde att det stavades cc, men jag det var fel. Hur som helst.

Nu tror väl du att Borås är en toppenstad, eftersom den har så mycket fint. Tyvärr finns där en sak som svärtar ner Borås. Vädret. Det regnar nämligen minst en gång per dag, året om. Boråsarna är vana vid det här. Dom känner ju inte till något annat. Vad som också verkar obekant för Bertil och Kristin, eller vad dom nu heter i Borås, är varför det regnar så mycket. Jag kan på rak arm nämna tre människor som här skulle ge en meteorologisk förklaring till eländet. Och den förklaringen skulle vara uppåt väggarna fel. Det hela är långt mer dramatiskt än så. Den har att göra med Gud. Och hans vrede gentemot Borås.

Gud har ingen biff med Borås som sådan, men en liten del av människorna i Borås orsakar såpass stor skada, att Gud drar alla över en kam.

Såhär ligger det. I Borås finns en park. Den är inhägnad och uppdelad i små rum. Som burar. Väggarna är gjorda av stålgrindar. Det finns dörrar in till burarna som ett fåtal utvalda har nycklar till. I burarna har nyckelmäniskorna låst in andra människor. Du läste rätt. Människor från alla världens hörn. Varför har nyckelmänniskorna varit så oschyssta undrar du? Jo, dom vill att andra boråsare - som inte varit i världens alla hörn – skall få chansen att se annorlunda varelser. Inte bara boråsare hela tiden. Snällt på ett sätt, taskigt på ett annat. Det är ju, som du vet, olagligt och otrevligt att låsa in folk på det sättet.

I parken finns vägar som boråsarna kan gå på. Dessa går förbi burarna. Så att det är lätt att ta kort på burinvånarna. Vidare kan dom slänga in äppleskrottar och sten. Det gör att boråsaren blir lycklig. Och det är härligt. Så resonerar nyckelmänniskorna.

När Gud fick nys om parken blev han jättearg och bestämde att det skall regna mer i Borås än någon annanstans i hela Sverige. Personligen kan jag tycka att Gud låter Borås komma billigt undan. Men så är ju Gud känd för att vara vänlig.

Om du är sugen på att sponsra inhägnandet av människor kan du läsa mer här: http://www.boraszoo.se/fadderprivat.asp. Vill du bara stötta lite grann så kan du besöka parken. Inträdet beror på hur gammal du är. Är du under 5 år kostar det ingenting alls. Men tänk efter både en och två gånger. Det är ju som sagt okamratligt att hålla på och låsa in folk.

Hej då

Påven och jag februari 21, 2009

Hej

I Italien finns det en stad som heter Rom. Det känner du säkert till. Också att Rom är Italiens huvudstad. Vad du kanske inte vet är att inuti Rom (Rom fungerar alltså ungefär som en Ciao-ciao) ligger en stat som heter Vatikanstaten. Där bor bara en person. Han heter Påven och är 100 år gammal. Vatikanstaten är hemskt liten. Den består av en kyrka plus en gräsmatta där Påven springer omkring och har det härligt. Trots att Vatikanstaten är såpass liten finns det en postservice där. För ibland skickar Påven brev till sig själv. Breven består oftast av teckningar eller rim. Alla med en röd tråd – att Påven är fin och bra. Samt att alla andra är dumma.

Det händer att Påven dör. Då flyttar snart en ny kille in. Som också heter Påven och är 100 år gammal. Innan det är klargörs vem den nya hyresgästen skall bli, träffas 15 farbröder och pratar genom saken. Det tar flera dagar. Dom pratar och pratar. Mellan varven äter dom helstekt gris och dricker härligt portvin. Dom blir lite på pickalurven. Blir gladare och gladare. Inom kort glömmer dom av varför dom egentligen stämt träff. Sen dansar dom i flera dagar. Så håller farbröderna på tills dom avbryts av en vaktmästare. Han tycker att det är dags att avslöja vem det är dom valt. Dumheter, menar farbröderna. Vi vill dansa mer. Sen har vi supermycket portvin kvar. Stick, dumma idiot. Först en vecka senare utropas den nya Påven.

Det är viktigt att de som blir ny Påven har exakt samma uppfattning som den som var Påven dessförinnan. Ett av kraven är att han måste gå klädd i Sarumans kläder. Dygnet runt. Har han inte det så måste han brinna i helvetet. Men det absolut viktigaste är att nyPåven har en enormt skev bild av kärlek och sexualitet. Han måste anse att flickor skall tycka om pojkar och att pojkar skall tycka om flickor. Om Påven inte är med på dessa noter kan han aldrig bli nyPåven. Aldrig någonsin. Och som om inte det vore nog måste han brinna i helvetet.

Det finns dom som påminner om Påven. På så sätt att dom är knäppa och har idéer så stolliga att det gamla ordet stolligt numera betyder förnuftigt. Och precis som Påven tänker dom aldrig någonsin ändra sin åsikt. Varför skulle dom göra det? Är du dum eller?

Då och då springer du på en tokPåven. Rakt in i honom. Självklart flyttar han inte på sig. Så envis att du tappar andan. Då gäller det att du håller huvudet kallt. Något jag har svårt med. Jag vill bara övertala tokPåven om att han har fel. Fel, fel, fel. Hela dagen, veckan ut. Men så inser jag att om jag håller på sådär blir jag ju också en tokPåven. Bättre då om jag klappar om tokPåven och förklarar att jag inte delar hans uppfattning om att dumma saker faktiskt är bra. Och sen springer därifrån. Som tygen håller. Hem till Edvin och förklarar, med andan i halsen, att han måste se upp med tokPåvar. Se upp grabben, säger jag.

Ingen lista idag. Jag försöker sluta. Nedan följer en lista på varför det är bättre att inte skriva listor.

1. Det blir enformigt för dig som läser.

2. Fan också.

Hej då

Kom så springer vi! februari 9, 2009

Hej

Vi var hemma hos Jonas föräldrar i Blekinge. Det var jag och Mattias. Och Jonas då förstås. Kommer inte ihåg varför. Vi såg väl oss om antar jag. Jo, så var det. Nu minns jag. Det stämmer, vi såg oss om i Sverige. Vi började i Stockholm och for ner längs med östkusten. Hela vägen till Blekinge. Vi stannade där ett par nätter. Vågar inte säga vad vi hittade på om dagarna. Inte för att jag är feg, utan för att jag inte minns säkert. En dag var vi på marknad, men förutom det är det tomt. Vi fick mat av Jonas föräldrar. Riktigt god mat. Vid ett tillfälle påstod jag att Det här är det godaste jag ätit. Vilket det förmodligen inte var. Men jag var så uppspelt att jag inte kunde låta bli att säga som jag sa. Hade jag fått spela tillbaka bandet och uppleva det igen hade jag förmodligen sagt samma sak (Det här är det godaste jag ätit).

Det är inte det lättaste att hålla sig sansad och till sanningen, när jag är så uppe i det blå att Göteborg ser ut som en prick. Nedan följer en lista på andra saker som tar mig upp upp upp.

1. Talgoxar och koltrastar. Och andra fåglar som låter sådär fint. Det är som att dom vill dela med sig av sin glädje. Jag nappar som en … ja, som en fisk. Önskar att dom vet om hur glad jag blir.

2. Vårlukt. Jag är långt ifrån att kunna förklara vad det är som luktar. Men det gör mig vimmelkantig.

3. Fiskmåsarna som väcker mig ibland. Märker hur jag återkommer till fåglarna. Dom är så härliga. Sen har vi ju dom där fåglarna som flyger omkring i flock i solnedgången. Lika bra att ta dom under samma punkt. Annars tröttnar du väl på mig.

4. Hemmagjord banan- och chokladmilkshake. Jag är ingen hejare på mat och sånt, men den här milkshaken är som tagen ur Bibeln (NT). Om du vill kan jag göra en åt dig. Säg bara till innan, så jag hinner förbereda mig.

5. Bosnien-Herzegovinas schlagerbidrag från förra året. http://www.youtube.com/watch?v=0r567UNGEfQ. Lyssna åtminstone till refrängen. Nej, till och med refrängen. Vet inte vad dom sjunger om (vår och talgoxar?), men dom ser fina och glada ut. Och så springer dom. Hit och dit. Dom kan inte stå still, helt enkelt. Och det kan inte jag heller.

Hoppas nu att du har det fint och att du har svårt för att stå still. Spring mot våren, min vän! Den är där runt hörnet och vill inget annat än att krama dig. Krama dig, dansa och bjuda till fest. Ta på dig det du har på dig och följ med hem till våren. Där springer vi omkring och struntar i att andra årstider pockar på uppmärksamheten. Dom kan dra åt helvete. Vi vill bara ha vår vår. Lämna oss i fred. Eller förresten, tvärtom. Kom med oss istället.

Hej då

Lögn och förbannad lögn januari 30, 2009

Hej

Lille Edvin, vår son, sitter på helspänn i sin vagn. Ivrig över att han i vilken sekund som helst kan få syn på månen. Det är moln överallt och chansen är hemskt liten att han skall återse sin vän. Jag har försökt förklara, men han vägrar acceptera. För att påvisa min klena tro pekar han då och då rakt upp mot himlen och skriker mååå. Vilket naturligtvis är en förkortning av måne. Men där finns ingen måne. Jag kan ändå inte låta bli att dras med i glädjen utan bekräftar med ett fånigt leende att Javisst, där är månen. Fint Edvin! För inte spelar det nån roll att jag ljuger. Det är ju inte allvarligt menat. Det är ju inte så att jag kommer ljuga för alltid. Inte jag inte.

Nedan följer en lista på saker jag misstänker att det ljugs om.

1. Att universum är oändligt stort. Allt annat har ju en begränsad storlek. Varför skulle universum vara så speciellt?

2. Att ormar skulle vara varma och torra. Samt att vissa av dom kan äta antilopungar. Jag tänker inte ens nedlåta mig att kommentera. Det är ju så dumt att ordet dumt inte längre låter så dumt.

3. Att det finns dom som tjänar flera hundra miljoner varje år på det dom gör. Jag har sett siffrorna, men aldrig pengarna. Skulle dessa människor, som alltså egentligen inte finns till, kunna gå in på en bank och ta ut, säg 150 miljoner kronor? För att sen köpa 1000 bilar? Nä du, den gubben går jag inte på.

4. Att internet faktiskt fungerar. Jag har sett det fungera, men aldrig på mer än tio datorer samtidigt. Jag är ingen expert, men krävs det inte några fler för att det skulle kunna betraktas som helt sant?

5. Att det finns dom som spelar trummor och som kan hålla takten med två händer och två fötter samtidigt. Och sjunga fint samtidigt. Här känner jag att jag är ute på hal is, då jag faktiskt sett det göras. Jag förstår att det inte övertygar dig, men jag är villrådig här. Sätt 5. inom parantes.

6. Att flyttfåglar hittar fram och tillbaka till Afrika utan några större bekymmer. Dom skall tydligen ha en inre kompass. Visst, säg att dom har det. Vem har då lärt dom att läsa av den? Och hur vet dom när det är dags att landa? Visar inte en kompass bara riktning? Stolleprov.

Det finns skitmånga fler saker som jag tror är fiffel, men jag vågar inte riktigt uttrycka dom här. Hör gärna av dig med saker som du tror vara lögn. Vi kanske är överens. Och det är ju alltid kul.

Ha det så fint, så hörs vi snart igen.

Hej då

Willy och pannkaksmaskinen januari 23, 2009

Hej

Visst undrar du ibland om det som händer är förutbestämt? Eller hur? Våga inte säga någonting annat. Visst är allting från och med nu möjligt, men det händer ju. Det spelar ju ingen roll hur vi gör, för det som händer händer ju ändå. Som om vi inte har något med det att göra. Därför är det inte utan att jag är sugen på att hitta på upptåg. Bara för att utmana ödet. Framtiden händer ju ändå. Än så länge har jag inte vågat. Är förmodligen för väluppfostrad. Men visst finns det dom som lever rackare av den anledningen.

Människor bränner upp bilar, stjäl pengar och dummar sig. Jag skiter i dom. Dom verkliga spektakeldonarna, dom som testar ödets gränser, är några helt andra. Och nedan, som på beställning, följer en lista på de som tror att det är fritt fram. 

1. Dom som skriker åt stackare. En stackare blir knappast mindre stackarsig (som det ju heter) av att någon käckar sig mot dom. Och med hög röst också.

2. Dom som ser till att löpsedlarna till kvällstidningar finns kvar. Jag tänker på dom som ser ensamma bonden-färjan-let´s dance-ensamstående mamman-löpsedeln och måste köpa tidningen. Hade inte löpsedeln funnits, så hade inte tv-programmet funnits. Och då kunde det visas viktig tv istället. Som Vänner t.ex. Den fina serien visas ju i princip aldrig.

3. Dom som gör vaniljglass på GB, eller vad dom nu heter. Den smakar ju inget.

4. Dom som har kommit på pannkaksmaskinen, men som vägrar lansera den. Fungerar så här, i grova drag: du häller i 2 000 liter pannkakssmet i maskinen. Den förvarar smeten i en inbyggd kyl. Och när du helst behagar trycker du på en pannkaksknapp och vips, så får du så många pannkakor du vill ha. Det finns alltså en antalsknapp också. Alldeles bredvid pannkaksknappen.

5. Dom som ställer sig längst fram i kön på Willys. Willys här nere på gatan. Det är ju en kö till båda kassorna. Det står ju på en stor skylt. Kom inte och säg att du inte la märke till den. Ta din röda oekologiska mjölk, ditt bacon och dina sega råttor och ställ din stjärt längst bak i kön. -Förlåt, jag visste inte, det var inte med mening… Men va fan, du gör ju likadant varje gång!

6. Dom som tycker att chokladboll får lov att heta det där ordet på n.

-Vadå, vad kallas folket i Afrika då?

-Afrikaner..?

-Men bollarna är ju bruna. Precis som dom.

-Kalla dom brunbollar då, cocosboll.

Ja ja. Jag vet att jag tog i med hårdhandskarna idag. Men det måste jag ibland. Annars samlar jag det inom mig och exploderar till slut i en jättesmäll. Då är det bättre att portionera ut det i bloggform. Hoppas du förstår.

Hej då

Hur håller du dom? januari 14, 2009

Hej

Det händer att jag är den som är den. Och ibland inte. Det händer att jag tycker om andra människor. För att sedan tycka att dom kan vara där jag inte är. Någon helt annanstans. Dom irriterar och står i. Och skall dom vara på så sätt kan det lika gärna vara.

Jag vet inte om du känner igen dig i det här. Jag hoppas nog det. Vore skönt att inte vara ensam i eländet. Kanske retar du dig på mig just nu. Då får du göra det. Vad skall jag göra åt saken? Det är åtminstone inte jag som är en bajsebajskorv som du.

Men visst vore det skönt att inte ägna tid till att reta sig? Men visst är det skönt att ägna tid till att reta sig? Jag vet inte vilket som skulle vara bäst att sluta med. Å ena sidan är det fint att ha överseende med andras fasoner. Vända dom till trevliga egenskaper. Så här: Men vad Samuel tror på Gud. Han tror på Gud så att det står härliga till. Att han orkar med. Så gärna han vill att män och kvinnor skall pussas. Inga andra. Ja, se Samuel. Å andra sidan kan dom (människorna) vara såpass irriterande att inget tålamod i världen råder bot på eländet.

Nedan följer först en lista på saker som jag kan ha överseende med. Låta passera obemärkt. Därefter följer en lista på det motsatta.

Först

1. Glömska och slarvighet. Glömsk är inte roligt att var. Slarvigh likaså. Ingen väljer att vara glömsk och slarvig. Precis som vissa inte kan hjälpa att dom är fin-fina.

2. Försiktighet. Vissa är så försiktiga att dom aldrig kommer trampa någon på tårna. Eftersom dom aldrig sätter ner fötterna. Men det kan aldrig vara dumt. Ingen får ont. Ingen mår dåligt. Om du retar dig på den försiktige är det du som trampat i klaveret.

3. Snällhet. Påminner om 2. Men den snälle vill väl. Långt ä. Och finare än så finns inte. Så om du tycker att någon är för snäll, dumsnäll kanske du säger, så kan du gå till någon annanstans. Där kan du vara tills du återfått balansen.

Därefter

1. Att sätta sig i förstförsta rummet. Förväxla inte med första rummet. Eller, det får du väl göra om du vill. Hur som helst. Första rummet är det i sin ordning att vara i. Själv är som bekant bäste dräng. Men i förstförsta rummet sätter sig dom som kan tänka sig använda ord som lilla gubben/gumman då det diskuteras svåra saker. Vidare kan dom skratta lite åt människor som är annorlunda.

2. Dom som inte gör i ordning efter sig. I livet eller på toaletten spelar ingen roll. Nu när jag tänker på det tror jag det kan vara en och samma person som gör bägge delarna. I livet ser dom inte vad som händer med andra. Dom bara går på i sina ullstrumpor. På toaletten struntar dom i hur det ser ut efter spolning. Varför skulle dom. Dom är ju klara.

3. Dom som har rätt. Dom tycker sig ha rätt till att säga sig ha rätt. Och inte låta annat störa. Dom vet inte ens om att det finns något annat. På sätt och vis är väl det tur. Vem skulle ta hand om dom om något annat dök upp ur toalettstolen och bet dom i rumpan? Inte jag.

Lider du av samma svårighet att ha överseende som jag? Är det för att jag är så kort? Om du vet hur jag skall hantera det hela får du gärna höra av dig. Ha det fint så länge.

Hej då